Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Svarta dahlian - ny deckare, gammal stil

Publicerat torsdag 14 december 2006 kl 07.45

Med Den svarta dahlian inledde den amerikanske författaren James Ellroy 1987 den romansvit som skulle komma att kallas hans LA-kvartett, fyra böcker som blev några av 90-talets mest lästa och omtalade deckare. Den tredje boken i serien: LA Confidential, filmatiserades med stor framgång av Curtis Hanson 1997 - och nu nästan 10 år senare har veteranen Brian De Palma tagit sig an just Den svarta dahlian. Måns Hirschfeldt.

Ja, och nästan 10 år för sent också för att rida på Ellroy-vågen, nödgas man väl säga. Men att Brian de Palma ändå känt sig kallad att ta itu med denna ”Den stora amerikanska kriminalromanen” har sin logik - boken är års barn med en av hans största framgångar ”De omutbara”, också den en anspråksfull kostymdeckare från förr. Och han räds inte att filmatisera betydelsfulla romaner kalkonen ”Fåfängans fyrverkeri” vittnar väl om att han inte heller räds att misslyckas med det.

Men nu är det 1947: på en bakgård hittas en kvinna dumpad, mördad och stympad. Hon får smeknamnet Den svarta dahlian i den upphetsade pressen, och filmens huvudpersoner, poliserna Bleichert och Blanchard, som splelas Josh Hartnett och Aaron Eckhardt, de inleder jakten på mördaren. Hemma hos Blanchard finns dessutom flickvännen Kay, som görs av en grundligt platinablonderad Scarlett Johansson, och hon väcker förstås även Bleicherts känslor.

Och Brian De Palmas som i Johansson tycks ser sin chans och sin Marilyn. Eller sin Veronica Lake kanske, fast i den här filmen är det nog snarare Hillary Swank som är modellerad efter Lake. Eller efter Lizabeth Scott. Hursom och oavsett vilket, särskilt fatale är inte nån av dom här femmsen hur dom än dom kråmar sig. Och vidare noir bli aldrig filmen trots dammigt motljus och långa skuggor och annat som ska misstas för verklig atmosfär.

Nej, Den svarta dahlian blir mest en rekvistaanhopning för det hjälplösa skådespelarna att stappla runt i till toner av årets mest övertydliga soundtrack. Och om nåt som är fatalt så är det väl att hela den här illa kostymerade maskeraden avslöjar det den är tänkt att dölja, alltså Brian De Palmas brist på nån egen stil. Och så tråkigt som det är och när sågen ändå går så kan vi väl dra till med brist på begåvning också, för den delen.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".