Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Farlig tid för offentlig konst

Publicerat fredag 22 december 2006 kl 09.58

Inom konstvärlden debatteras entréavgifterna till museerna och deras konsekvenser. Men det finns konst som inte visas på museum och som därför inte åtnjuter samma självklara skydd mot förändringar i tidsandan.

Häromdagen var jag och bevittnade rivningen av en av Stockholms största konstnärliga utsmyckningar, en 150 meter lång korridor i ett kontorshus mitt i Stockholms city, utformad av Bo Åke Adamson, Per Andersson och, framför allt Anders Åberg, väggmålningar, skulpturer, husmodeller, sammantaget en slags resa från Ansgars tid till rymdåldern.

Nu vet jag att detta kontorshus ägs av ett privat företag som en gång har köpt konsten och därmed äger också den, och jag vet också att hus måste utvecklas och förändras, jag arbetar själv i ett sådant hus. Man kan förstås inte frysa tiden i en levande byggnad bara för ett konstverks skull, det kan bara museer.

Men nog är det litet synd ändå, och inte bara för detta enskilda verks skull. Det är en tidsepok och en estetik som håller på att försvinna ur det offentliga rummet, det som man kunde kalla en 70-talsestetik. Just det här verket är från början av 90-talet, men det har sina rötter i 70-talet, i en berättande och publikt lättillgänglig estetik, med ett omedelbart och i bästa mening folkligt tilltal. Sådant är inte så inne nu, 30 år är en farlig tid för ett offentligt konstverk, det kan börja kännas definitivt omodernt och har ännu inte hunnit få någon patina. Skulle ett sådant verk av en slump lyckas överleva i 30 år till skulle de säkert skyddas och bevaras på ett annat vis, men nu lever de farligt. Vi har sett det i Stockholms tunnelbana, och onda rykten gör gällande att fler stationer står på tur, vi ser det på företag och institutioner, dags att förändra och förnya och skaffa sig en mer tidsenlig image.

Det är förståeligt men det är synd, det som ett helt kulturlager som skyfflas bort och lämnar historien litet tommare och litet mindre begriplig. För varje enskilt företag är det säkert ett pris man är villig att betala för att få in litet fler datorer och en fräschare look, frågan är om vi som kollektiv riktigt har råd med det. Fast vi har ju ändå ingenting att säga till om, så resultatet blir detsamma.

Men litet sorgligt var det häromdagen, det var det faktiskt.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".