Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Svensk filmdebut om förlamande sorg

Publicerat fredag 22 december 2006 kl 10.01

”Underbara älskade” har Johan Brisinger kallat den film som han både skrivit manus till och regisserat. Brisinger har en bakgrund som reklamfilmsmakare, men hade stor framgång med sin kortfilm ”En del av mitt hjärta” och nu gör han alltså långfilmsdebut. Huvudrollen spelas av den ständigt filmaktuelle Mikael Nyqvist.

Först morgon, föräldrarna vänslas i sängen, frukost, barnen tjafsar. En bild av stor och vanlig familjelycka. Sen: en bilolycka. Och familjen blir aldrig hel igen. Kvar finns bara pappa och storebror.

En tid senare ligger pappan en dag orörlig i sängen efter att ha stoppat i sig för mycket piller och han blir uppmanad att fara bort ett slag. Så sonen och han packar ihop och åker ut till sommarhuset på en ö för att återfå någon kontakt med både varandra och med livet.

Och sen är de där, i skönheten - i sommarljus och med spegelblankt hav i ett vitt trähus med burspråk och fri sikt. Men vad spelar det för roll? De är ju stumma, båda två - inför såväl sommaren som varandra.

Det är en stark upptakt till en film och det är ett ämne som det är omöjligt att vara oberörd inför - den halva familjen, frånvaron, den förlamande sorgen. Italienske Nanni Moretti gjorde en bra film på samma tema för ett par år sen, ”Ett rum i våra hjärtan”. Komplex och tung.

Så långt når inte debutanten Brisinger. Som regissör vill han ibland fylla sitt bildberättande så att det smetar över, medan han som manusförfattare verkar trott att en gles dialog i sig lämnar rum för tankar. Och det gör den ju inte.

Men visst är det bitvis riktigt bra gestaltat även av Johan Brisinger - hur sorgen är en kraft som är mycket starkare än allting annat - hur ingenting rår på den. Kameran sveper över ängarna, låter regnet blöta stenarna. Och Anastasios Soulis som spelar sonen har en känslighet som syns och känns och klarar sig själv. Inte minst i tystnaden.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".