Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Virtuos Echenoz

Publicerat torsdag 28 december 2006 kl 08.42

Den franske författaren Jean Echenoz, född 1947, hör till dom främsta i sin generation och har blivit något av en stilbildare för en rad yngre, franska författare som kommer ut på det legendariska bokförlaget Minuit.
  Echenoz brukar hyllas för sin språkliga virtuositet, och i hans nya roman ”Vid pianot” möter vi en annan virtuos - en pianist. Kerstin M. Lundberg har läst.

Jean Echenoz romaner är slanka och eleganta, smäckra som sportbilar eller undersköna kvinnor. Det finns gott om bådadera i hans texter.
  Och han älskar att överraska oss. Han dribblar med orden och ställer samman dom i nya konstellationer så att bilderna blir drastiska, dråpliga, eller helt oförutsägbara. Man häpnar och skrattar. Han är en ytans mästare och han deklarerar öppet att han inte har något budskap med sina romaner, ingen filosofi att förmedla.
  Ändå ger han sig på att i den här romanen skildra livet efter detta. Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen Max kommer att dö om exakt 22 dagar. Han vet det inte själv.
  Max är en framgångsrik pianist, en virtuos på sitt instrument. Men han känner leda, dessutom är han rädd, ja skräckslagen inför varje möte med publiken. Kan han leva upp till deras förväntan? Tänk om han spelar fel?
  Oron dränker han i sprit.
  Vid sidan av sina föreställningar lever Max ett ganska ensamt liv: övar på sitt piano, äter middag med sin syster och drömmer om den ungdomskärlek han aldrig vågade närma sig. Ibland tycker han sej skymta henne i vimlet.Och hans förvirrade jakt på hennes skugga i Paris tunnelbanesystem är bland det bästa Jean Echenoz nånsin skrivit. Att på detta sätt fånga en människas inre genom den yttre miljön är mästerligt.
  På sid 58 dör Max en våldsam död med en tankfull hund som enda vittne.
  När ”hans själ stilla lyfter mot den välkomnande etern”, blir man som trogen Echenoz-läsare nyfiken. Vad ska han nu hitta på?
  Allt ska inte avslöjas här. Men så mycket kan väl sägas att skärselden kan vara ett Kafkaliknande hotellkomplex, där Doris Day fungerar som sjuksköterska och Dean Martin som uppassare, men han föredrar att vara inkognito.
  Och att Echenoz spegelvända skildring av Max senare tillvaro i evigheten är så prosaisk och realistisk och man till slut undrar vad som är liv och vad som är död.
  Det finurliga med Jean Echenoz romaner är att man kan läsa honom på två sätt. Snabbt och lätt och bli underhållen för en stund. Eller långsamt och nära och njuta av denna genomlitterära text. Uppleva hur han växlar mellan verbformerna, leker med assonanserna och med dolda litterära referenser. Studera hur han fyller en hel sida med reflexioner kring vad allt man kan använda en tunnelbanebiljett till för att sen låta kapitel arton bara bestå av en enda mening: Kärleksnatt med Doris Day. Resten får läsaren tänka sej själv.
  Jean Echenoz skriver aldrig självbiografiskt, men jag undrar om inte Vid pianot ändå är hans mest personliga roman. Så låt mig då bara få konstatera: Den virtuose Echenoz behöver inte vara rädd. Här finns inga klavertramp!

Kerstin M Lundberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".