Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Var Pearl Buck en värdig nobelpristagare?

Publicerat onsdag 3 januari 2007 kl 08.54

En av förra årets stora kulturdebatter handlade dels om förhållandet mellan högkultur och populärkultur, dels om definitionen av begreppen ”hög” och ”populär” i kultursammanhang.

Även Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl var ute och debatterade - och hans roll debatterades. Om någonting i kulturlivet står som riktmärke för ”fin- eller högkultur” så är det nobelpriset i litteratur. Författare som prisas brukar snabbt få epitet som svårtillgänglig, udda, okänd eller krånglig.

Så hur är det då att läsa nobelpristagarböcker? Och vad är det egentligen för litteratur som prisats genom decennierna?

Kulturnytt prövar att läsa om, eller premiärläsa, böcker ur det drygt 100-åriga prisets historia. Först ut är Elin Claeson som läst om 1938-års pristagare, amerikanskan Pearl Buck. Hon fick priset för ett par självbiografiska böcker om sina föräldrar men framförallt för sin berättelse om en kinesisk bonde och hans familj: ”Den goda jorden” från 1931.

Jag kan ha varit ungefär 14 år när jag läste ”Den goda jorden” första, och fram tills nu enda, gången. Då slukade jag den - även om jag väl var mer intresserad av att få veta hur det skulle gå för den fattige kinesiske bonden Wang Lung, än upptagen av stilistiska språkanalyser och berättartekniska grepp. Men vilken förälskelse det blev, jag var tvungen att låna varenda bok i bibliotekets Pearl Buck-hylla! (Tyvärr storknade jag efter ett par romaner - alla handlade med bedövande envishet om förhållandet mellan en kinesisk konkubin och hennes älskare - alternativt om någon feodalt präglad olycklig förälskelse.)

Men nu sätter jag mig med samma tummade 50-tals exemplar av ”Den goda jorden” som då. Första kapitlet börjar med att bonden slår upp ögonen, det är hans bröllopsdag. Ynka trettio sidor senare har hans förste son fötts och jag har fått en snabbkurs i kinesisk bondepraktik från 20-talet, lärt mig om kvinnans, de äldres, släktingarnas och slavarnas plats i hierarkin, blivit introducerad för lokal religion, byggnadstradition, bröllops- samt festmatsförberedelser, begrundat vikten av regn och små kvinnofötter samt känt lukten av fet och fruktbar jord...

Ja, det är knappt hon andas, Pearl Buck. Hon korsar traditionellt vindlande sagoberättande med skolboksaktig faktakunskap och orden rinner över sidorna, meningarna är korta men mättade. Inte tillkrånglade, bara innehållsstinna.

Visst känns det att romanen har nästan 80 år på nacken, det hela är idealiserande med den fattige bonden som är så rättrådig; han vet att jorden är det som liv och välstånd kommer ur - allt annat kan man vara utan - men inte den goda jorden. Och den idé som jag också anar att Pearl Buck hade, att diskutera kvinnorollen i det tidiga 1900-talets Kina, blir mest en vackert skildrad bild av inre styrka; här har vi den fula och försagda hustrun O-lan som arbetar höggravid på åkrarna. Hon stannar upp, tar sig åt ryggslutet, går hem, stänger in sig och föder en son (ja, så småningom flera) utan knot och tårar, torkar upp blod och moderkaka, tvättar sig och börjar laga middag!

Nej, ur denna bok tränger inga skrik, ingen riktig ilska, upprördhet eller fasa. Det är oklanderligt och rekorderligt. När Pearl Buck, som var missionärsdotter och hade vuxit upp i Kina, fick Nobelpriset 1938 hade ”Den goda jorden” redan tilldelats Pulitzerpriset och sålt i miljonupplaga i USA, och länge presenterades romanen i amerikanska skolor som en sann historisk skildring av folkligt kinesiskt liv. Men att hon skulle få det finaste priset av dem alla var, och är, omtvistat. Idag har hon epitet som ”inte värdig” och ”kiosklitteratur”.

Visst, hon skrev de flesta av sitt livs över 100 romaner, barnböcker, essäer och pjäser efter 1938 och det menades allmänt att hennes stil changerade och att förkärleken till ett förlorat Kina slog över, hon saknade kunskap om utvecklingen efter revolutioner och krig och fastnade i upprepningar.

Men i talen till hennes ära vid utdelningen 1938, betonas det faktum att hon ökat västs kunskaper om Kina, om landet, om kulturen, historien och inte minst om befolkningen; hon ”har låtit individerna kliva fram ur massan..”. Det om något kan ju låta daterat, men gick helt i linje med tolkningen av skrivningen ”i idealistisk anda” som står i Alfreds Nobels testamente.

Jag har, präglad av 14-åringens rosiga bokslukande, envist hävdat att ”Den goda jorden” minsann är en värdig nobelprisbok - en läsfest. Och till viss del håller jag med mig själv, det är inte en dålig bok, det är bara det att den liksom är doppad i den där idealistiska sirapen.

Elin Claeson
elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".