Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Filmen Jindabynes lugn glädjer

Publicerat fredag 5 januari 2007 kl 07.46

Australiensaren Ray Lawrence har efter sina tre långfilmer blivit en högt ansedd regissör - inte bara i hemlandet. Efter debuten med den prisade filmen Bliss, 1985 tog det dryga 15 år innan han kom tillbaka - men då gjorde han det med Lantana - en lågmäld thriller från 2001 som fick både publik och kritiker att gå i taket av förtjusning. Idag har Lawrences tredje långfilm svensk premiär. Den heter Jindabyne vilket är namnet på en australiensisk småstad, och bygger på en novell av Raymond Carver. Elin Claeson recenserar.

Jindabyne är en stad som en gång flyttats. Den ursprungliga staden ligger, på grund av olika orsaker, dränkt under det som nu är en stor sjö. Ur denna sjö kan man fiska upp saker ur det förflutna - rostiga klockor tillexempel, och så kan man fundera på hur skräckinjagande det måste vara där nere.

Metaforen om det som finns under ytan, det vi begraver eller täcker över, sträcker sig genom hela filmen och förgrenar sig i små bäckar av psykologisk ångest. Grundhistorien är som följer; fyra män beger sig upp i bergen på sin årliga fisketur. Långt från mobiltäckning och civilisation finner de en ung, mördad, kvinna. Beslutet de fattar - som handlar om när de ska rapportera fyndet - det beslutet är berättelsens nav för det kommer att påverka allas relationer på hemmaplan, men allra mest kritiskt blir det för huvudpersonerna, det äkta paret Claire och Stewart.

Det är framförallt Laura Linneys blekt nervösa Claire och Gabriel Byrnes mer rödfnasigt tysta Stewart, som håller mitt intresse vid liv när filmen plaskar ner sig i lite smetig rättrådighet och onödig undervattens-skräck. Dramat dem emellan räcker långt, regissören Ray Lawrence har lagt stor vikt vid naturlighet. Det syns i ansiktenas fåror och rynkor och märks i tiden det tar för insikter och beslut att sippra ner och ta plats i rollfigurernas medvetande. Berättelsen får liksom smyga sig fram i tystnader och blickar. Och lugnet i detta tar en luttrad biobesökare tacksamt emot.

Elin Claeson

elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".