Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Pessoas svindlande prosa

Publicerat tisdag 16 januari 2007 kl 08.45

När den portugisiske kontoristen Fernando Pessoa dog 1935 visste inte många i Lissabon att han var författare. Däremot hade hans samtida kanske hört talas om en del andra författare vars verk i hemlighet var skrivna av Pessoa under olika pseudonymer. Under de dryga 70 år som gått sedan Pessoas död har den denne mystiske författares rykte växt och idag tillhör han 1900-talets stora. Nu utkommer två korta prosatexter på svenska, ”Djävulens timma” och ”En stoikers fostran”.

Det räcker nästan med titlarna, jag låter bli att öppna boken och nöjer mig med att snurra runt orden i munnen som ett vin: Djävulens timma. Mmm. Och så med lång eftersmak - En stoikers fostran.

Fernando Pessoa är den minst kände och den mest överraskande modernisten. Där Joyce blev korsordskonstruktör, där Proust förlorade pulsen i sin tillbakablick, där Musil glömde gestaltningen mellan passion och politik - där är Pessoa konkret, klarsynt och kortfattad. Texten är så kondenserad att varje stycke rymmer en roman och åtminstone en miniessä. Så är han också många författare i en. Pessoa var ett samlingsnamn för ett antal författarjag med olika yrken, ålder och stil. Blott sällan publicerade han något under sitt dopnamn, men berättelsen om hur djävulen träffar en kvinna på maskeradbal är verkligen skriven av Fernando Pessoa.

Djävulen gillar som alla medelålders män att tala om sig själv. Kvinnan vid hans sida vet att lyssna och säga det nödvändigaste och säga det väl. Nöjd dansar Djävulen med den gifta kvinnan och erbjuder sig sedan chevalereskt att följa henne hem. Men en konvention kan rymma mer än man anar och innan hon återvänder till sin make, hinner kvinnan se hela världen - och sig själv. Djävulen visar henne var han frestade Kristus. Men kvinnan frestar han inte, han avslöjar bara att det är han som skymtar längst bak i hennes hemligaste drömmar - men det är också allt. Djävulen är på det hela taget en sympatisk faen. Visserligen leder han människorna i fördärvet eftersom han har skänkt dem fantasin, men han förefaller rätt skötsam och ganska tankfull, det kommer väl med jobbet. Han definierar sig som det evigt annorlunda, det evigt uppskjutna. Kanske skulle en terapeut säga att Djävulen är utbränd. I vart fall är han en smula trött på Universum. Både Gud och han själv skulle gärna sova - om man nu får tro honom på hans ord.

Huvudpersonen i den andra berättelsen är en medelålders aristokrat, baron Teive, som vill skjuta sig för att inte längre skjuta upp det vi andra skjuter ifrån oss: döden. Denne stoiske man är mindre benägen att spekulera än djävulen. Han tar avsked från livet genom att bränna sina opublicerade verk och skriva ett nytt, ett enda som är det som blir kvar av honom.

Det är en svindlande text, hoppressad som en diamant. Baronens klarsyn är av det slag som är svår att uthärda, omöjlig att dela. Han har, säger han, passerat vid sidan av det som kallas liv och kärlek, men därför är hans blick så mycket klarare. Han vill inte upphöja sin olycka till någon allmän princip, utan se sig just som han varit.

Det är en text som tål att läsas och läsas igen, den är både högmodig och nedtonad. Och var gång jag kommer till slutorden tycker jag mig ha mognat till en klok gammal faen. Men det är nog bara djävulens bländverk, min fantasi som lurar mig. Bättre då att betänka baronens uppmaning: Lär inte ut någonting, ty du har fortfarande allt att lära.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".