Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kvinnor från Österrike

Publicerat tisdag 23 januari 2007 kl 10.17

Film från Österrike tillhör inte vanligheterna på bio men några undantag har det funnits genom åren. Mest känd är väl Michael Haneke som bygger på Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan och sedan den mindre kända men inte mindre intressanta Hotell av Jessica Hausner. Men den österrikiska filmen blommar som aldrig förr och dom senaste tio åren har en ny generation klivit fram med ett alldeles eget filmpråk. I synnerhet kvinnor från Österrike som regisserar har väckt uppmärksamhet på filmfestivaler runt om i världen och från och med ikväll och en månad framöver visas det bästa av den nyare österrikiska filmen på Cinemateket i Stockholm. Besökare på Göteborgs filmfestival kan också ta del av denna satsning. Först ut är regissören Barbara Albert med filmen Fallen - på svenska blir det Falla. Yvonne Ihmels har träffat Barbara Albert. (Sänt tis 23/1 kl 08.56 och 13.05)

Göran Sommardal recenserade Barbara Alberts debutfilm Nordrand - I stadens utkant

Nordrand är Barbara Alberts debutfilm om en grupp människor i Wiens norra förorter. Ytligt kan den påminna om Jasmin Dizdars debutfilm Underbara människor eller likaledes österrikiske Michael Haneke franska film Kod okänd. Ämnet är alltså möten mellan främlingar, av samma eller olika nationalitet, av samma eller olika kön, sådana som vill bort och sådana som söker ett hem. 

Det finns ett uppmärksamt iakttagande i Barbara Alberts debutfilm som liksom vägrar att underkasta sig den berättelse om människorna som hon också vill förmedla. Kameran håller fast blicken vid det utsatta barnet men också vid den olycklige förtryckaren, vid de hormonstinna men känslostela unga männen likaväl som vid de utnyttjade unga kvinnorna. Den sortens filmbilder bidrar till att den berättelse, som i sin multietniska utopism till slut kan te sig en smula alltför champagnebubblande, desto bättre mestadels fungerar som ett anslag eller t.o.m. som en behövlig motvikt till det som är filmens egentliga blickfång: människornas sätt att hantera sin existensiella förtvivlan. Bildernas kvardröjande karaktär till skillnad från berättelsen framåtrusande natur gestaltar också en mänsklig vägran att underkasta sig det omänskliga ödet.

Vad gör då Barbara Albert för att hantera de här tablålika stillestånden och länka de samman till sin berättelse? Skilda spelplatser med skilda figurant-er binds samman av tidens tecken: samma nyårsraketer här som där, samma stilla snöfall över den ena hårkalufsen efter den andra: Tamaras, Jasmins, Ro-mans, Valentins, Senads. Fågelflockarna som lyfter, med och utan vingefladder och förbinder två punkter i tiden. Sammanträffanden som när Tamara och Jas-min efter många år möts på abortkliniken. De många fragmentariska, ödesdigra och ofta avbrutna samtalen hem till det förflutna.

Överhuvudtaget är Barbara Albert en filmare som vågar släppa kameran fri. Ibland är den liksom händelvis där innan personen vi ska möta lika händelsevis dyker upp. Ibland dansar den upprymd runt på platsen för sin berättelse.

Det finns också sammanfogningar i filmen, där fragmenten liksom trängs eller fladdrar förbi utan egentlig funktion, men ingenstans förlorar den kontakten med sin bildsatta vilja.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".