Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hallströms smältande rötter

Publicerat tisdag 30 januari 2007 kl 11.00

Sara Hallström, född 1979, är bosatt i Göteborg och debuterade i bokform 2004 med diktsamlingen ”Vi måste ha protein”. För den fick hon många rosor, och nu kommer hennes andra bok, ”Rötter smälter”.

Sara Hallströms poesi skapar bilder som inte producerar enkla metaforer, dvs. sådana där aha-foton som vi kan sucka: Precis på pricken! inför. Snarare är det det precis-på-prickiga som Hallström tar spjärn emot. Redan i titeln, faktiskt: Rötter smälter. För i Hallströms nya dikter är rörelsen riktad neråt, bakåt mot rumsrötter och tidsrötter, men aldrig för att helt enkelt ”finna sina rötter” utan mer för att uppmärksamma bilderna vi föreställer oss världen med, kasta ljus och skugga över våra föreställningar: Rötter smälter. Och ofta sätter Hallström sina bilder i rörelse tillbaka mot sina självklara betydelser, och återför dem till sin tydliga tanke:

Jag tänkte på din hjärna och allt som hänt där som inte gick att

ta på. Du vände bakhuvudet mot rosorna, halsen mot fönstret.

Du vände ryggen åt för att visa din tatuering och hur den

växte upp över armen. Stjärnor på armbågarna, kedjor

under nyckelbenen. Såna ljusa bilder

som plockar skuggorna på skuggor, gör bläck till blod.

Att bläcket verkligen blir blod i gammal god metaforisk bemärkelse, betyder i Sara Hallströms fall bl.a. att dikterna aldrig går på tomgång. De hinner inte ens uppnå den där omtalade avklarningen, innan de åter är på väg. Den tillfälliga befrielsen är belägen tätt intill fängelset. ”Mur, mun, näktergal” är den koncisa underubriken på en av bokens fyra avdelningar. Och konventionella poetpåhitt som ”Hembygd, hämndbygd” är snabbt avklarade.

Överhuvudtaget tycks Hallström oavbrutet vända sig runt i sitt tilltal: Ibland vi, ibland du, ibland jag, ibland man, ibland imperativ, fast i slutändan framstår det poetiska vi:et som de här dikternas säkraste utgångspunkt: vari-från de skrivs, varifrån de vågar. Här är ett recept på vad det innebär:

Upprepa men inte äga. Hitta vad som tar det - allt - ur

händerna, lindar och ger bort: inget att hålla om, inget att

hålla kvar.

Det är villkoret för en närvaro som bevarar munnarna utanför systemen.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".