Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Varför är det så tyst om mediepolitiken?

Publicerat torsdag 1 februari 2007 kl 14.47

När valet var över i höstas verkade allt vara upplagt för en ovanligt livlig mediedebatt. Redan första arbetsveckan meddelade den nya kulturministern att avtalstiden mellan staten och public servicebolagen skulle halveras. Men sedan har det blivit tyst, inte ens folkpartiets utspel häromveckan väckte några större reaktioner. Varför är det så tyst om mediepolitiken? Det undrar Mikael Timm.

Går man igenom de senaste månadernas pressklipp om mediepolitik så ..ja, man hittar inte många och det är nästan bara ledarskribenter som skriver. Ändå hade alliansen knappt vunnit valet innan kulturministern signalerade att här skulle rivas för att få ljus och luft. Tidigare beslut om public service skulle omprövas.

Sedan blev det tyst. En anledning till tystnaden är att kulturministern försvann, en annan att en utredning ska ta tag i public service-bolagens framtid. Men den viktigaste förklaringen till tystnaden är kanske att de gamla vanliga frågeställningarna är passé.

Det märktes efter Folkpartiets utspel för någon vecka sedan. Artikeln var lång, nyheterna få förutom att man vill ha någon slags privatfinansierad konkurrent till ekoredaktion, ett förslag som vittnar om rörande tilltro till att ägande ändrar nyhetsvärderingen. Är det ingen i Folkparitet som tittar på både Nyheterna i TV Fyra och Rapport? Eller är det bara så att folkpartisterna tycker att de blir intervjuade för sällan?

”Vi får nog inte igenom allt” sade folkpartiledaren. Nej, å andra sidan vet ju alla att en röst på folkpartiet är en röst på vem som ska få skriva på DN:s debattsida. Andra, mer diskreta inlägg från moderat håll, markerar att public service bör koncentrera sig på kärnverksamheten och lämna underhållningen till de reklamfinansierade bolagen.

Den avvägningen har diskuterats i mer än tjugo år. Det är för mycket partipolitik i mediedebatten. Kanske är det värt att betänka historien: att vi överhuvudtaget har public service bolag i Europa beror på att de nya medierna uppfattades som en förlängning av postväsendet, inte på folkbildarambitioner, de kom senare.

Idag är medielandskapet ett annat. Å ena sidan finns arrangörerna av sport som kräver så mycket pengar för att visa sina tråkiga matcher att det knappt blir något kvar för andra program när räkningen är betald. Å andra sidan har de stora reklamfinansierade TV-bolagen så dålig smak att de bara konkurrerar under bältet.

Nytt i Sverige – inte i andra länder med public service - är att det tillkommit små kanaler som sänder kultur- och samhällsprogram. Men ändrar det något? De nya kanalerna kan liknas vid televiserade tidskrifter och utrymmet för nyskapande ska inte överdrivas. Det är mest som Månads Journalen om någon minns den. Det redan etablerade visas upp en gång till. För all del njutbarare än TV 3 men knappast en ny television för en ny tid. Innehållsmässigt möter public servicebolagen, tvärt emot vad som ofta sägs, ingen större konkurrens.

Slutsatsen blir att det är meningslöst att debattera TV. Debatten måste gälla mer. Film, teater och musik formar världsbilden lika mycket som politiska reportrar. Varför har TV-teatern försvunnit, varför får en befolkning som av bokstatistiken att döma älskar historia inte några andra historieprogram än de av Herman Lindkvist som mest visar hans egen lust att sitta på tronen?

Världsbilden formas av Dan Browns thrillers, av all felaktig information som snurrar runt på Internet. Där någonstans blir mediepolitik kulturpolitik, en blandning av kulturarv och framtid. Får man be om en kulturpolitik som tar ett helhetsgrepp på tv, radio, arkivet för ljud och bild, lokala filmpooler, folkbibliotek, digitala biografer, bristen på konsertscener, Internettidskrifter och filosofikaféer.

För mycket, för rörigt för den utredning man nu skriver direktiv till – jo, men postväsendet kan knappast vara modellen för vår tids mediepolitik.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".