Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Stilig The Queen

Publicerat fredag 2 februari 2007 kl 07.46

Den har redan blivit mycket uppmärksammad, filmen ”The Queen”, där Helen Mirren gestaltar drottning Elisabeth II och där handlingen utspelar sig under den sommar, 1997, då Tony Blair utses till ny premiärminister och prinsessan Diana plötsligt dör i en bilolycka i Paris.
  Mirren har redan vunnit en Golden Globe för rollen och är favorittippad inför Oscarsgalan också. Regissör är Stephen Frears, med filmer som ”Min sköna tvättomat”, ”High Fidelity” och ”The Grifters” på meritlistan. För manuset står Peter Morgan (The Last King of Scotland).   
   Anneli Dufva har sett ”The Queen”.

Det är en lika konkret som tvetydig titel. För visst handlar det om drottning Elisabeth, och visst är Helen Mirren återhållet magnifik när hon visar hur en riktig skådespelare både kan ligga lågt och ha absolut gehör. Hon vaggar lite bredbent när hon går i sina stadiga skor på lika stadiga vader med fötterna en aning utåtvridna. Sen, när hon – till sist - håller sitt direktsända tv-tal till nationen – då går hennes röst upp, till den nästan gälla, officiella drottnington man så väl känner igen. Hur stiligt som helst.
   Men lika stor plats, om inte större, tar den andra drottningen – folkets prinsessa, Diana. Hon, som genom att få en hel nation att sörja och lägga blommor längs gatorna, både utmanar hovet och sätter monarkin i gungning. För Elisabeth, hon stannar ju borta – vill inte se Diana som en kunglighet, vill inte delta i mediespektaklet. Tjurigt värdig låser hon in sig på sommarslottet Balmoral och vägrar in i det längsta att acceptera den nya tidens krav.
   Och det är den nya tiden den här filmen handlar om. Om Tony Blair, den slipade, som vet hur man hanterar opinionen, hur man duperar det så kallade folket…och om mötet mellan hans sirligt leende anpassling och Elisabeths strama hänvisande till etiketten. I princip är hela filmen koncentrerad till en vecka. Ett kammarspel i jätteformat. Det intressanta är att Peter Morgans skarpa manus och Frears smidiga klippande mellan dokumentära bilder och spelfilmen, lyckas så väl med satiren, utan att böja sig för någon. Hovet är otidsenliga fjantar, men den ”moderne” Blair är lika fjantig han … 
   Skådespelarna är över lag, som Mirren, porträttlika och brittiskt exakta i sitt spel.
   Min enda undran rör egentligen offerlammet, Diana, som i filmen också får symboliseras av en sällsynt sjutaggad kronhjort. Det blir väl sentimentalt när drottningen klappar på den skjutna hjorten och konstaterar att den fick lida, att den var jagad… Men det är kanske filmskaparnas eftergift till den tid de kommenterar – den medieålder som kräver tillgång till andras känslor.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".