Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Aldrig har väl Dödsdansen varit så rolig!

Publicerat måndag 5 februari 2007 kl 07.51

Så var det dags för den brittiske regissören John Caird som med framgång regisserat Shakespeare på både Dramaten och Stockholms stadsteater, att ta sig an August Strindberg. Shakespeare kan ju synas mer självklar för Caird som till vardags är hedersregissör på Royal Shakespeare Company men han har alltid haft ett gott öga till vår svenske titan och i lördags var det premiär på Dödsdansen, både del 1 och 2, på Dramatens stora scen. Del II har bara spelats en gång tidigare på Dramaten, 1969 i regi av Alf Sjöberg, men del I är ett av Strindbergs mest spelade dramer.

Som Edgar och Alice, om vars eventuella förlagor Strindbergs syster och svåger, säjs att ”Han var tokig. Hon var ännu galnare”, ser vi Örjan Ramberg och Stina Ekblad, och som den återvändande vännen Kurt – Björn Granath.

Maria Edström var på premiären av ”Dödsdansen”

Björn Granaths Kurt kommer in från salongen, i hög svart hatt och närmar sig ridån - en stor rostbrun vägg med ett litet gallerfönster, en fästning, en bunker. Kurt lyfter på hatten och ridån går upp: Spelet kan börja!

Och där sitter de, Edgar och Alice, dunkelt belysta, scenrummet ser ut som innandömet i en stor fyr, hafsigt inrett med möbler från förra sekelskiftet. Luften från havet är rå och känns snarare som Atlanten än den beskedliga Östersjön. Örjan Rambergs Edgar, uttråkad som en sjuk treåring, mest lik en krigsförbrytare från Balkan med sin bullriga och våldsamma charm. Stina Ekblads Alice, en bitchig och besviken skådespelerska och mor och maka. Två kopplade gamla hundar som sitter och skäller och gnäller och gläfser. Ekblad och Ramberg driver spelet till den absoluta komedins gräns – aldrig har väl Dödsdansen varit så rolig! De satsar högt, är hela tiden farligt nära gränsen att förlora hela insatsen, men likt två gamla pokerrävar kammar de hem vinsten varje gång och vi sitter andlösa. Rambergs dans till Bojarernas intåg är så dråplig, rörande och skvatt galen – ett slags pre-dåndimpen-dans. Och mitt i allt detta Björn Granaths Kurt, den normala som katalysator. En idealiserad bild av författaren eller ett nidporträtt av slavnaturen? Med Strindberg vet man aldrig och Granath bevarar gåtan.  

I del II öppnar sig spelet mot ljust och luft och en speciell eloge till ljussättaren Torben Lendorph och scenografen Bunny Christie för deras samspel i ett hela tiden föränderligt scenrum, som i god mening är så följsamt med uppsättningens intentioner. Kanske är det däremot inte så alarmerande att tvåan inte spelats så ofta, det är lite sequel, uppföljare av det hela – ”vi vet fortfarande vad Edgar och Alice gjorde förra sommaren”.. Men å andra sidan får John Caird blomma ut som den totala teaterman han är, och han lyssnar lyhört på de omedvetna sidorna i Stridbergs text. Trots att Alice och kanske i viss mån hennes dotter Judith,( ja, möbelhandlarns dotter Sofia Pekkari klarar även Dramatens stora scen), inte på något vis framställs som offer, så står det helt klart att det i en värld där en ung kvinna måste lära sig att gå med små steg i sina långa snäva kjolar, råder en ja, könsmaktsordning.

Men framförallt öppnar sig stycket mot sin egen framtid – mot Strindbergs eget Drömspel med sina arketypiska figurer och scenografins antik-amerikanska kolonner pekar mot familjeuppgörelsernas kommande uttolkare. John Caird är en regissör som verkligen älskar teatern, som kan spela alla dess toner och utryck med mästarens lätta hand. Även gamle August blir lättare och inte minst så mycket mänskligare sedd genom Cairds öga – kanske blir han rent av lite shakespearesk. Som i slutet när Granaths Kurt lyfter på hatten som vore han Narren i Trettondagsafton och tyst påminner oss: Vårt spel är slut! Och spelet ska vi spela vareviga dag!

                                                    Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".