Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nutida La Traviata på GöteborgsOperan

Publicerat måndag 12 februari 2007 kl 07.48
Charlotta Larsson i La Traviata på GöteborgsOperan. Foto: Ingmar Jernberg

Plötsligt inleder båda de stora operahusen i Sverige med samma opera: La Traviata av Verdi, berättelsen om kameliadamen, Violetta, en lyxprostituerad. För några veckor sedan premiärvisade Kungliga Operan i Stockholm den och nu i helgen var det dags för GöteborgsOperan.

Båda de här föreställningarna har placerat berättelsen i vår samtid – kanske är det ett sätt att få historien att bränna till. När Alexandre Dumas skrev romanoriginalet handlade den ju om samtiden – just samma tid, 1800-talets mitt, som Verdi sedan tonsatte den i. Men Verdi tvingades göra den till en 1700-tals historia för att den skulle accepteras av dåtidens operapublik. 

Regissör på Göteborgsoperan är deras förste regissör David Radok och dirigent är deras nye chefsdirigent Pietro Rizzo.

Per Feltzin såg premiären.

Det är en takvåning i Paris. En fest med massor av högtidsklädda människor, en rikemansnutid där aftonklänningarna och smokingarna sitter självklart ledigt på de dansanta. Festandet är spralligt och fullt av intressanta lockelser så fort man ser åt ett nytt håll.

I det här havet av möjligheter finns den firade Violetta och Charlotta Larsson gör henne utled och otroligt trött när ingen ser, men hon är festens mittpunkt när hon har ögonen på sig. Ett par ögon tillhör en särskild beundrare - Alfredo, som Tomas Lind först gör som en liten tafatt skolpojke. Det är nog första gången han tolkas så. Men man förstår hans storögda kärlek och man kan nog också förstå hennes förälskelse. Han är en mjuk, stillsam tillflyktsort, en famn för hennes trötta kropp och själ. Samtidigt blir det lite för lite sprakande kamp dem emellan, i början - det som hörs i musiken syns inte alltid på scenen. 

Men de blir ett par och de flyttar ut på landet, ett landet vid havet där sanddyner blåst in i rummet, där vita tunna gardiner fladdrar. Lars-Åke Thessmans scenografi har kvar samma rum hela tiden, men ändrar på karaktären med olika attribut - fysiska och projicerade. Det är fascinerande och helt och hållet sammanvävt med David Radoks regi och Hans-Åke Sjöquists ljus, som jobbar mycket med siluettverkan.

Men scenografin har inget tak vilket gör att -återigen- sångarnas lite tunna röster antingen forceras eller försvinner upp i loftet trots dirigenten Pietro Rizzis följsamhet och balans.  

Robert Hymans fader är bra, men får inte ur sig hela rollens svärta. Tomas Lind är mera barytonal vilket gör att glansen på höjden saknas. Charlotta Larsson blandar oroligt sökande med underbara linjer och stort utspel. 

Ja, trots samtida referenser bränner det inte till, varken i Göteborg eller i Stockholm. Jag måste faktiskt erkänna att en festvåning i Paris 2007 känns minst lika långt borta för mig som en 1850-tals soaré i samma stad. Så har jag det...  

Men om man nu bor i Hallsberg och har nästan lika långt till båda städerna - åt vilket håll ska man åka? Det blir målfoto - de har bättre och sämre sidor men på olika sätt. Men det blir Göteborg - för ledigare ensembleregi och klarare scenografi.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Musiken var hämtad från P2s direktsändning av premiären.           

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".