Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Pans labyrint: vackert men inte förtrollat

Publicerat torsdag 8 februari 2007 kl 07.49

”Jag är berget och skogen och jorden - jag är en faun”. Så presenterar sig den knirrande och knarrande varlesen för den lilla flickan Ofelia, i filmen ”Pans Labyrint”. Faunen menar att hon är underjordens försvunna prinsessa, men ovan jord har fascisterna tagit makten i 40-talets Spanien och Ofelias elaka styvfar är en grym kapten i Francos armé.

Det är en egensinnig fantasi den mexikanske regissören Guillermo del Toro drömt ihop. Del Toro har tidigare gjort sig ett namn med filmen ”Hellboy” och med ”Pans labyrint” har han tagit steget till en Oscarsnominering.

Göran Sommardal recenserar.

Magstarkt och bildskönt. Grymt och vackert. Det är några av de adjektiv med vilka en saga, också på bio, gärna låter sig berömma. Det passar också in på Pans labyrint, den saga om den återkomna prinsessan som Guillermo del Toro har flätat in i en historisk episod i slutet av Spanska inbördeskriget, där krigets grymhet bara är fadersnamnet.

Vad filmen tyvärr också gör, är att ta alltför många av sina egna uttryck och gester för givna. Det är som del Toro framförallt är ute efter att skapa intryck, inte att berätta vilket förstås, när man har med en saga att göra, är ett oförlåtligt misstag. I en av de tidiga scenerna ger sig den sadistiske kaptenen, själva Franco-ikonen, ut för att förhöra två stackars bönder far och son som varit ute på kaninjakt. Fast har de det? Kaptenen tvivlar. Han plockar sig igenom innehållet i jaktväskan som tycks kunna bevisa att de i själva verket är motståndsmän, och naturligtvis hinner kaptenen både misshandla och döda ”drägget”, som han säger, innan han hittar de där två kaninerna längst ner i väskan, och de lägger han beslag på för egen gastronomisk räkning. Haken är bara att jag, åskådaren, redan från början vet att kaptenen kommer att trolla fram två kaniner ur hatten, och där-med bevisa vilken kallhamrad skitstövel han är. Alltsammans är iscensatt inte för att berätta sin historia, ja inte ens för att berätta vem kaptenen eller någon annan är, utan för att tala om för mig vad jag ska tycka om själva rollfiguren. På det viset placerar Guillermo del Toro ut sina sago-markörer och sina filmdramatiska attribut, så att de helt enkelt skymmer sikten i stället för att locka mig, skrämma mig och lura mig på villovägar.

Och det hjälper inte att Pans labyrint är en aldrig så fyndigt och bildmässigt koncentrerat gestaltad film, och det blir aldrig tråkigt men den där förtrollningen infinner sig aldrig, den som hade krävt en vidlyftigare gestaltning av personerna och en berättelsens mättnad, i stället för en rätt urkokt sens moral.

                                              Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".