Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Darling - om vår tid

Publicerat fredag 9 februari 2007 kl 09.00

Humor och tragik om ung, självupptagen överklass. Det handlar om den uppmärksammade filmen Darling om som går upp på biodukarna ikväll. Debutregissören Johan Kling tar med oss till kvarteren runt Stureplan där han skildrar en ung kvinnas tillvaro.  Kulturnytts Mikael Timm har sett den.

På Guldbaggegalan gick de flesta utmärkelserna till Förortsungar. Det är en typisk filmstödsfilm: välmenande, proffsigt gjord – och ungefär lika nyskapande som en rekommendation från socialstyrelsen. Jo, så har den gulliga huvudpersoner. Med andra ord en sådan film som kulturpolitiker, oavsett partibeteckning, vill stödja. För vem tycker inte att vi alla ska vara vänner?

I Darling finns det inte en enda gullig figur. Huvudpersonen står med ett dött leende och säljer kläder, utstrålande samma charm som en nedkyld pytonorm. En del av det provokativa i Darling är just miljöerna. För det är klart att det är trevligare, ja svenskare liksom, att ragga på dansbandshak än på Godot. Och visst är folk vänligare på torget i Fittja än i Sturegallerian?

Filmens djupare provokation gäller förhållandet mellan människorna. Det finns inga vänner i Darling. Föräldrar bryr sig inte om sina barn, barnen inte om sina föräldrar. Och vännerna är inte vänliga. De umgås som värddjur och parasiter gör - så länge de har nytta av varandra.

Det brukar heta att svenska filmare inte visar det nya Sverige. Men i Darling syns det. En värld där det inte ens finns lite hederlig gammaldags girighet. Darling möter naturligtvis sin motsats, originellare än så är inte storyn. Men i ett manus som skulle fått godkänt av filmkonsulenterna skulle mötet mellan Darling och den medelålders knegaren ha blivit en konflikt som upplöses i att överklasstjejen kommer till insikt om att det finns andra värden än pengar.

Så icke här. I Johan Klings film finns ingen utveckling. Filmen består av fasta kamerakompositioner med halvbilder och närbilder av stela ansikten. Bara i en enda scen, när Darling, spelad av Michelle Meadows, för första gången lyssnar – då lever ansiktet.

Slutet är konsekvent. Darling åker iväg med sin nye kontokortsdöde pojkvän och genom stadsjeepens fönster ser hon knegaren på väg ut i förorten. Där väntar den sista och värsta provokationen. Det finns ingen värme i förorten heller. Bägge huvudpersonerna lever i sociala landskap med permafrost.

Darling är inte ett mästerverk, men det är definitivt en film som får oss att se vår tid. Och en film som får en att undra om de förändringar filminstitutet genomfört hjälper. För de filmer som för filmkonsten framåt är inte de som är politiskt korrekta. Ska det bli några intressanta nya filmer måste nog Filminstitutet inse att god konst för det mesta är obehaglig. Och det är precis sådana filmer som kulturpolitikerna inte gillar, därav alla förmaningar från departementet till Filminstitutet de senaste åren.

Johan Kling har inte mycket med Moodysson, multikultigull eller Colin Nutleys måbrafilmer att göra. Snarare med Chabrol och hans isande blick. Förnyelse från franskt 50-tal? Ja, varför inte -  svensk film behöver den hjälp den kan få.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".