Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ny litteraturantologi

Publicerat tisdag 13 februari 2007 kl 09.42

Som ett senkommet men i längden oundvikligt inlägg i Kanon-debatten kommer i dagarna förlaget Studentlitteratur ut med ett rejält argument för den ena…eller mot den andra…eller mot allihop. Hur som helst är det tyngsta och tjockaste inlägget hittills. Och det kommer från Göteborg och litteraturvetarna Dick Claéson, Lars Fyhr och Gunnar D Hansson. Göran Sommardal har läst antologin. 

I mötet med TEXTER från Sapfo till Strindberg, som möjligen är det modernt anspråkslösa namnet på Claésons, Hanssons och Fyhrs stora litteraturantologi avsedd för den närmaste framtidens litteraturstudenter men också för allsköns frivilliga läsare – i det mötet ändrar jag nästan omedelbart uppfattning om vad en litterär kanon kan vara. Och det gäller inte bara att de olika ståndpunkterna i förhållande till en kanon förefaller rätt futtiga, oavsett om de är för eller mot eller mittemellan – själva föreställningen om vad en litterär kanon kunde vara – någon sorts tvingande lista över eller mer vaga rekomendationer till en massa böcker som borde läsas – hela den bunten försvinner in i den debattkåta dim-man.

I stället för att tona fram som en uppsättning helgade eller åtminstone framhållna texter, som var och en lydig medborgare borde läsa, helt eller styc-kevis, eller åtminstone känna till existensen av, så möter mig på de 1.474 dub-bel-spaltiga sidorna, som antologisterna påstår skulle vara 4.700 med mer nor-mal sidindelning och radavstånd – en överväldigande rikedom i form av en när-mast oöverskådlig mängd mänsklig erfarenhet och litterära uttryck, som för-följer mig i gallop genom historien och ända hit där jag bor, vare sig jag vill det eller inte.

Alla dem och allt det som ingen uppräkning gör någon rättvisa.

Om det här är ett förslag till en kanon, så framstår det i sin konkreta bok-stav varken som ett välavgränsat arv som vi måste axla för att bättre kunna begripa oss själva eller finna oss tillrätta i den kulturella samtiden eller ännu mindre som en oumbärlig medskapare till vår nationella identitet. Kanon i den här formen verkar mer som ett kaos, där det svenska – allt från Landskaps-lagarna och Stiernhielm och Lenngren till Lagerlöf och Söderberg – är utslängt i det källflöde och flod-system som hela den europeiska litterära kulturen består oss med: texter som som talar med varandra, befruktar och avskyr varandra, överenstämmer och är osams med varandra.

Här är det inte frågan om att hitta hem utan att tappas bort och så småningom, kanske, hitta en tillfälligt pålitligare orientering.

Och vad som gör den resan värd att företa är också faktum att de tre antologisterna har så långt ifrån nöjt sig med att göra någon rutinmässig inventering av de klassiska bokbestånden. Här dyker mycket sådant upp som tidigare utgjort de alternativa läslistorna, och då tänker jag inte bara på kvinnors texter och kvinnliga genrer. En hel del nya, opublicerade översättningar av gamla klassiker, som Catullus efter Ebbe Linde. Eller översatta för första gången som Chrétien de Troyes översatt av Lars Lindvall. För här är alltsammans översatt till svenska, utom det mesta av det danska och det norska. Och alltsammans hopfogat utan en enda anvisning – det kommer sedan lovar utgivarna i ett kortfattat Efterord.

Och med eller utan bruksanvisning – är det här precis motsatsen till den inre eller yttre ordning som man gärna förknipper med begreppet kanon: snörräta led med ivriga kulturförsvarare. Eller nyskurade och beständiga, gärna kristna värden – som ska lysa oss framåt på vår marsch genom livet och sam-tiden.

Här väntar en tur som upprättar den sunda och ohälsosamma oordningen, igen.

Men ingen riktig kanon-recension som inte innehåller något kanon-klago-mål. Ty hur många moderna och pinfärska översättningar av Horatius som än kommer att dyka upp, ingen har hittills haft tillgång till det språk som Göran Adlerbeth i början av 1800-talet en gång hade.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".