Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Förfärligt härligt i tiden

Publicerat måndag 14 maj 2007 kl 09.13

1800-talet är tillbaka, uttropar Nationalmuseum i Stockholm, och ja, det får väl vissa att darra och andra att jubla. ”Förfärligt härligt” heter iallafallden utställningen man syftar på. Den är sammanställd av Nationalmuseums konsthantverksavdelning och den ägnas det sena 1800-talet - en tid som i snart 100 år har stått som själva sinnebilden för dålig smak och allmän estetisk undermålighet. Så varför denna utställning idag, och vad är det egentligen vi får se, vi tar Mats Arvidsson till hjälp.

Det här är en samling praktpjäser från det sena 1800-talet som museet har plockat fram ur lagren, med stark tonvikt på keramik, och lika stark tonvikt på de verkliga paradnumren, sådant som porslinsfabrikerna tillverkade för att visa upp sig med på de stora utställningarna, väldiga piedestaler och kandelabrar, urnor och dryckeskannor, vaser och ymnighetshorn, ofta intill oigenkännlighet skulpterade och dekorerade.

För det här är stilblandningens och nystilarnas tid, nyrokoko som är rokokoigare än rokokon någonsin var, nygotik mer gotisk än Chartres. Det var vid den här tiden som Helgo Zettervall renoverade Uppsala domkyrka och ”gjorde detta gambla hus ännu gamblare” som någon skrev. Och räckte det inte med det så kunde man alltid blanda in något annat, det var fritt fram i verktygslådan och allting kunde se ut hur som helst.

Och visst finns här föremål att häpna över, både över den rena hantverksskickligheten och över de hjärnor som lyckades tänka ut dessa former.

Min personliga favorit är ett bordsur i porslin, väl förgyllt och bemålad i någon slags allmän Versaillesstil och krönt av en skulptur grupp bestående av en vit kvinna som sitter ett täcke i purpur och guld på ryggen av liggande kamel. En knäböjande arab i gyllene turban kysser hennes hand och liten kameldrivargosse står beredd med porslinskäppen i högsta hugg.

Sånt kan få snålvattnet att rinna på vem som helst.

Men det här är inte bara ett sätt att visa litet bortglömda stolleprov från lagret, det är ideologi också.

”Förfärligt härligt” heter det, men det framgår allt att Nationalmuseum tycker det är betydligt mer härligt än förfärligt. I texter på väggarna och i katalogen görs det ett stort nummer av all denna formglädje, detta fria sätt låna och kombinera former från alla tider och alla platser, denna ohämmade lust till prakt och överdåd och skamlöst svällande påstridighet.

Det hela ansluter sig alltså väl, och mycket medvetet, till de senaste årens designutställningar, där allt har gått an, utom klassisk svensk modernistisk formgivning, där form definitivt har viktigare än funktion, och ju mer form dess bättre. Den där rena, avskalade funktionella goda smaken står inte högt i kurs för tillfället, vackrare vardagsvara kan de kanske hålla på med på IKEA, i framkanten av dagens designideologi ligger den inte.

Fast jag undrar ändå om detta verkligen är alternativet.

Visst, det är kul att gå runt i salarna och låtsas att man är på loppis, men jag är ganska glad att jag inte levde då.

                                                            Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".