Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Två upplevelser i Limbo

Publicerat måndag 14 maj 2007 kl 11.37

Och här i Kulturnytt har vi tidigare i vår rapporterat om LIMBO, den nya teaterscen som öppnat under Sergels Torg i Stockholm. Tanken med Limbo är att erbjuda en spelplats för små uppsättningar med högst två skådespelare, och gärna nyskrivet material. Och nu har det varit en ny dubbelpremiär på Limbo. Dels Trompe-l’oeil, av och med Hannes Meidal, fritt efter Albert Camus Fallet, i regi av Jens Ohlin. Och så Jag vill att man ska tala om mig, av och med Kajsa Svensson, inspirerad av Sylva Plaths dagböcker,  i regi av Lotti Törnros. Anneli Dufva var på plats i Limbos källare:

Fukten dryper och publiken klättrar upp på de provisoriska sittplatserna i det lilla rummet - bara en spiraltrappa leder upp och ut. Det gäller att inte ha klaustrofobi när man är på Limbo.

Först ut är Hannes Meidal. Meidal, som är något av ett whiz-kid - en multibegåvad litteraturutbildad skådespelare som både har den klassiske skådespelarens tydlighet och diktion, och dessutom en stor egen skrivbegåvning.

Hans Trompe -l’oeil är också ett i det närmaste perfekt litet stycke. Med självironin och föreställningar om det litterära som två retsamma småbrorsor, bosatta i texten, med kommentarer och utfall - så leder han publiken, i ett dunkelt och helt kalt rum, på en språklig färd genom egocentricitet och funderingar. Det är så intelligent, så underhållande och skickligt att jag i pausen nästan känner mig orolig - hur ska Kajsa Svensson kunna matcha Meidal?

Men då händer något underbart. I rummet som nu badar i ljus och där både ett elpiano och en stol burits in - där projicerar hon bilder på väggen, rullar ut trasmattor på golvet, spelar sin fasters gamla kassettband och sjunger själv till eget komp. Det är Kajsa och det är lite Sylvia Plath - och så är det Kajsas mamma, som dog när Kajsa bara var nio år - och det är, tack vare Kajsa Svenssons modiga och roliga, sorgliga utlevelse - inlevelse - upplevelse… en helt ljuvlig liten föreställning om att vilja och inte alltid orka, om att känna för mycket och om att fortsätta ändå. En ung kvinna, med flickan i sig alldeles synlig, står där, i gul klänning och håret i två ostyriga knutar och frågar - om igen - varför tiden går så fort.

Och lika imponerad som man blir av Hannes Meidals perfektion, lika berörd - och imponerad - blir man av Kajsa Svenssons förmåga att göra konst av det icke-perfekta.

                                                              Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".