Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Romantisk konstnärsroll på Bonniers konsthall

Publicerat onsdag 16 maj 2007 kl 11.45

En fin gammal kulturtradition så här års är att besöka konsthögskolornas elevutställningar, där man kan spana efter morgondagens konstnärsstjärnor och kanske spåra nya fräscha tendenser i samtidskonsten. Och vid sidan av de sedvanliga på Valand, Forum, Mejan, Konstfack och Umeå konsthögskola bidrar Bonniers Konsthall i Stockholm i år med utställningen ”På spaning efter det jag som flytt”.

15 elever från hela landet och tre unga curatorer har gjort en utställning som hävdar romantikens återkomst i konsten. Mårten Arndtzén gick på spaning efter det nya.

Ja, fast i ärlighetens namn. Några helt nya tendenser brukar man sällan hitta på dom här utställningarna. För en ung, ambitiös konstnär är det minst lika viktigt att passa in som att vara originell. Därför fylls elevuppvisningarna av begåvade kopior eller varianter på sånt man känner igen. Det är naturligt.

Men just därför är det så kul att det här gänget vågar sticka ut hakan och påstå något om den unga konsten. Något ganska handfast och nåt som inte redan tjatats sönder i dom internationella konsttidningarna.

Sen kan man ju fundera över varför just detta, just nu?

Varför damma av den romantiska konstnärsrollen nu? Vad är det med det ensamma geniet som, med eller utan basker på skallen, avskärmar sig i ateljén och utforskar sitt inre som plötsligt är attraktivt igen - efter ett årtionde eller så av samhällsengagemang och kollektivism?

Har vi helt enkelt tröttnat på omvärlden, och allt bråk?

Som aldrig slutar, trots att vi gjort så många engagerade konstvideor om det.

Eller är det för att dom var så svåra att sälja, och för att marknaden skriker efter ung konst just nu?

”One can only see clearly with the heart”, man kan bara se klart med hjärtat står det på väggen till caféet i Bonniers konsthall. Det är en av dom gravskrifter Malin Pettersson Öberg hämtat från en gammal djurkyrkogård i Paris, och skrivit upp här - fast i neutrala svarta bokstäver på väggens vita botten, nästan kliniskt propert.

Och lite så där är det med romantiken i den här utställningen. Men tar inte riktigt steget ut, det finns alltid nån sorts reservation, distans eller ironi. Eller som i Carl Boutards fall ett helt batteri av dagboksanteckningar, videodokumentationer, redskap och växtprover - allt bara för att han ska få meditera lite över döden och glömskan i några ganska fina teckningar och skulpturer.

Att bara se med hjärtat är nog inte riktigt respektabelt i dagens konstvärld, ändå.

Längst ut, eller in, vågar sig Lovisa Ringborg, med sin blandning av porträttfotografi och klassiskt måleri. Människor utkastade i en sorts evigt mörker, laddat av både stillhet och hot. Bilder som är både tidlösa och moderna. Och framförallt oreserverade.  

”På spaning efter det jag som flytt” på Bonniers Konsthall i Stockholm pågår till den 17 juni. Just nu pågår även elevutställningar på Konstfack i Stockholm, Göteborgs konsthall och Bildmuseet i Umeå.

Mårten Arndtzén

marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".