Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

500 FBI-agenter på bio

Publicerat torsdag 24 maj 2007 kl 10.32

2001 avslöjades en av de värsta spionaffärerna i USAs historia. I över tjugo års tid hade en högt uppsatt FBI-agent, Robert Hanssen, systematiskt sålt känslig information till först Sovjetunionen och sedan Ryssland. Efter ett omfattande spaningsarbete och med en ung sekreterare i en nyckelroll kunde Hanssen gripas. Och det hade inte varit Hollywood om det inte blivit film. Filmen heter ”Breach” och är regisserad av Billy Ray.

Det är lätt att begripa lockelsen i att göra film av den här historien. En av rikets hedersmän, som älskar familjen och älskar Gud och katolska kyrkan - säljer topphemlig information om rikets angelägenheter till fienden. I 22 år.

Det krävdes 500 FBI agenter för att hitta läckan. Och när de väl gjorde det var det mycket tack vare den unge sekreteraren och agent-aspiranten Eric O’Neill som var satt att kartlägga sin chef. Spionfångaren O’Neill spelas med bekymrat rynkad panna av Ryan Phillippe.

Och han har all anledning att vara bekymrad - vad är sant om hans boss? Är han en futtig sextrakassör? Eller är han spion? Eller bara utsatt för en elak komplott? Chris Cooper spelar spion Hanssen nedtonat, återhållet och stelt. Varje ansats till leende ser ut att göra ont.

Det är bra. Det är också bra att fotot är iskallt blått och hela Washington ser ogästvänligt ut. Det dåliga är att Breach är en spionfilm som inte skapar tvivel hos åskådaren, och det är ett allvarligt brott mot spionfilmslagen. När man ser en spionfilm ska man känna sig osäker, lite dum och gärna uppjagad. Men här vet vi redan vem som är spion och då måste man få en payoff någon annanstans i filmen. Karaktärerna - eller deras inbördes förhållande måste ändras - någon måste byta skepnad. Händer inte det bör man åtminstone få en förklaring. Varför gjorde han det? Här får vi inget.

Inte ens själva gripandet är spännande, och egentligen sympatiserar jag med idén. Här man har nog tänkt att vi skiter i actionscenerna, vi lägger krutet på den psykologiska spänningen istället. Men det finns ingen.

Det finns en kontorsagent som pratar om Gud, och det finns en sekreterare som mest är upptagen av att laga kontorsstolar. Det finns också en väldigt informationstung dialog. Och flagranta produktplaceringar av ett datamärke jag inte tänker nämna.

Karin Magnusson

karin.magnusson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".