Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Om tydlighet i litteraturen

Publicerat tisdag 29 maj 2007 kl 10.22

Det har blossat upp en debatt på flera kultursidor om den svenska samtida romanen och om lyriken med för den delen. Om det är kotterier som styr vad som gäller och om det är så att romanförfattararna bara håller på med introverta experiment? Per Feltzin har funderat över några romaner han nyligen läst och ser en linje.

Ja, jag fick ett brev för en tid sen, ett brev från Filippinerna och blev plötsligt, och av tillfälligheter, placerad mitt i nutidshistorien med hjälp av litteraturen. Just den där litteraturen som nu diskuteras på kultursidorna.

Filippinernas störste nu levande författare heter F. Sionel José och sedan snart 20 år har vi kontakt, jag har introducerat honom på olika sätt här i Sverige och han skickar mig sina nya böcker. José är snart 85 år nu, han är översatt till ett tjugotal språk. En bok finns på svenska, Två år i Tondo. Han skriver på engelska som så många andra filippinska författare.

Boken jag fick består av fyra litteraturföreläsningar som José gjort de senaste åren på olika universitet i Singapore och Manila och vid Stanford i USA.

Föreläsningarna handlar mycket om vem som skriver filippinarnas historia, vem som ger dem röst - om inte de själva gör det. Detta hjältemodiga folk, som han kallar dem, de som finns på varje större båt på varje ocean eller som sjuksköterskor, hemvårdare, barnskötare och byggjobbare över hela världen.

Han talar om litteraturens möjlighet att skapa demokrati och återskapa, hålla fram minnet, det kollektiva minnet. Möjlighet, säger jag - José menar att det är litteraturens uppgift, punkt slut.

So memory, help us, skriver han. Minne, hjälp oss.

Och det händer sig att jag läser hans bok och direkt därpå Irene Nemirovskys oavslutade bok från mitten av Andra världskriget, Storm över Frankrike följt av en annan bok om Andra världskriget, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt från 1995.

Plötsligt blir det så klart vad F. Sionil José berättar om i sina föreläsningar - och förstås i de många romaner och noveller han skrivit.

Det finns likheter i de här böckerna och det här författarskapet.

De berättar med en distinkt författarröst och riktiga intriger men också en tydlig romanKONSTRUKTION. Det där kan ofta kännas som en negativ kritik, att man så tydligt ser författarens tanke, ändamål med det skrivna.

Men här finns det något betryggande i att man ser själva stommen i romanen samtidigt som själva berättelsen är så fascinerande och gripande. Som att ha direktkontakt med skaparen själv.

Vibeke Olsson skriver i Molnfri bombnatt om en äldre socialdemokratisk kvinna i Sverige som berättar om sin tyska ungdom, då hon som nazist blev förälskad i en SS-officer. Ni hör, själva konstruktionen är skapad för att kunna berätta om heder och skam, om det mänskliga värdet. ”Njut av kriget,” säger en officer i boken och tillägger: ”Freden blir förskräcklig.”

Irenè Nemirovskys Storm över Frankrike är kanske fortfarande en konstruktion för att hon inte fick avsluta den, hon fängslades och avrättades i ett koncentrationsläger. Men också här ser man romanbygget samtidigt som personerna blir bara mer och mer intressanta.

Och José har i, till exempel, romanen Ermita också ändamålet nästan svävande över boksidorna. Ermita är nöjesdistriktet i Manila men det är också, i Josés roman, namnet på en lyxprostituerad. Hon blir en bild av hela Filippinerna när hon säljer sig till utländska män eller de oerhört rika filippinare som finns. Dessutom är hon resultatet av japansk soldats våldtäkt. Ermita är tyvärr och oförklarligt nog inte översatt till svenska.

I föreläsningarna tar José också upp problematiken kring att Filippinerna använder sig så mycket av det gamla kolonialistspråket, engelska. Hela hans författarskap har kretsat kring identitet och historia - ändå skriver han på engelska. Han brottas med frågan fortfarande, precis som landet självt.

Slutligen har grundspråket i de här tre exemplen likheter. Här finns ett rakt berättande, få metaforer, sällan tyngande inskjutna satser. Jag tycker om det, i synnerhet som det just paras med en berättelse som drar med mig in i något, som gör det tydligt, att både vi och det hjältemodiga filippinska folket, behöver vårt minne för att förstå. So memory, help us.

                                                                     Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".