Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

500 sidor ur Lo Kauppis liv

Publicerat torsdag 31 maj 2007 kl 11.00

Efter droger, ätstörningar, kriminalitet och behandlingshem blev Lo Kauppi skådespelare och skrev en mycket uppmärksammad monolog om sitt liv Bergsprängardottern som exploderade. Och hon har nu gått vidare och skrivit en dokumentärroman på samma tema och med samma titel. Anneli Dufva har läst boken Bergsprängardottern som exploderade:

Det finns ingen rättvisa. Lo Kauppi kan inte rå för att hennes bok råkar komma sist i raden av en mängd böcker direkt baserade på människors eget liv som kommit under våren.

Efter Maria Svelands Bitterfittan, Isobel Hadley Kamptz Jag går bara ut en stund och Åsa Linderborgs Mig äger ingen - för att nämna några av dem, så känns den mindre originell än den skulle gjort i höstas.

Nej, det finns ingen rättvisa - för som Nina Björk skrev i DN i sin recension av Hadley Kamptz - vad gör man, när man ska recensera ett liv? Å andra sidan; blev inte livet till litteratur så fort som det förpackades mellan pärmar?

I Frankrike kallas de här jag-böckerna för autofiktion. Varje liv är värt en bok menar man, och använder sig friskt av det privata, precis som man vill.

Och att personen Lo Kauppi är värd en bok, det råder det ingen tvekan om. Hon är ett energiknippe - viljestark, karismatisk och modig. Hon bytte spår i sitt liv när hon kände att hon var på väg åt fel håll, men hon lyckades göra det utan att tappa sig själv. Hon har kvar sin ton av tonår och förort, skit och helvete.

På så sätt känns hennes bok också helt sann. Den är skriven med talspråksljud, som ”å” istället för ”och”, med en total trohet mot flickan, killarna, kroppen, knullet, klådan, suget, äcklet. Ett slags 500 sidor oredigerat liv. Hon låter till och med protokoll, utlåtanden, fotografier och det falska pass hon lyckas skaffa sig finnas med på sidorna.

Boken påminner stundtals om Ulf Lundells Jack i sin presensfrenesi, men den är också för lång, för pratig och redogörande för att riktigt övertyga som litteratur.

Det blir mycket. Och ändå för lite. För jag vill samtidigt veta mer - om Lena som blir Lo, om hur tankarna gör när de växlar spår, men dit in kommer hon aldrig riktigt, bergsprängardottern, som far igenom situation efter situation, utan att riktigt stanna. Och det kanske är därför det blir mest intressant i boken sista tredjedel, på behandlingshemmet, när hon blir tvingad att vara stilla, i en miljö som känns både okänd och outforskad. Mer så, faktiskt, än 80-talets squatt- och drogliv i London.

                                                                  Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".