Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Trollflöjt med specialeffekter

Publicerat fredag 6 juli 2007 kl 07.48

En av de mest kända brittiska skådespelarna som också är regissör och en av Mozarts mest älskade operor har funnit varandra. Det gäller Kenneth Branagh och Trollflöjten. Den har filmats många gånger, men den mest kända versionen är den som signerats Ingmar Bergman året 1975.

Branagh har nu valt att bearbeta både text och musik och till sin hjälp med texten har han haft författaren och skådespelaren Stephen Fry. Så det har blivit en engelsktalande Trollflöjt som Per Feltzin har sett.

Just själva föremålet, trollflöjten, är mycket mer i fokus i den här filmen jämfört med de flesta föreställningar jag sett. Flöjten är som en trollstav som kunde sitta i Harry Potters hand och runtomkring tycks Teletubbies finnas. Allt i ett sagorike och ett landskap som genomkorsas av skyttegravar från första världskriget - för den här operan är ju en saga om gott och ont där magin ska vara närvarande.

Branagh har alltså bearbetat operan, det mesta av den talade dialogen är bortplockad och en hel del av musiken. Men hitsen är förstås kvar och den drivande musiken som håller ihop helheten likaså.

Det går att göra så eftersom Branagh ersatt det med ett rasande bildberättande. Orden behövs inte sägas eftersom Roger Lansers bilder överfaller oss, kameran flyger i alla riktningar, det blir svindlande åkning från höjder och det blir pastellfärgsgranna kullar i närbilder som byts till himlar. Mest iögonfallande är skyttegravssandsäckar i extrem närbild som zoomas ut till en sjungande kör... Det är roligt nästan jämt men det finns några partier där datormanipuleringen tar över så mycket att berättelsen försvinner. Teknik utan innehåll - det blir lätt lite tomt efter en tag. Är tempot högt mest hela tiden har man ingen beredskap för långsamma partier.

Det är verkligen helt olika tidsaxlar i en film jämfört med en opera på scenen. Och filmen tvingas välja bort några av fördjupningarna som finns i originalet. Här framstår Sarastro som entydigt god, en central gestalt som arbetar för folks väl i sitt stora slott. Det är tur att de har René Pape i den rollen. Hans bas är inte den tunga mullerbasen utan mera barytonal. Men spelet är tungt, klassiskt, den gode ledaren bland trollkarlar, förtryckta människor och pastellkullar.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".