Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Teatermannen Bergman - Anneli Dufva minns

Publicerat tisdag 31 juli 2007 kl 07.47

Anneli Dufva, Kulturnytts teaterkritiker, minns en regissör ur en helt annan generation.

Kan man göra teater som egentligen är ett minne av teater? Jag började min recension av Bergmans sista uppsättning på Dramaten, den av Ibsens Gengångare, med den frågan. Och jag vet att jag också svarade ”ja”, det kan man - och skulle jag kunna tillägga nu: det gjorde man, det borde man, om man var Ingmar Bergman.

För få konstnärer har väl som han upprätthållit växelspelet mellan olika konstarter genom hela sitt skapande liv. Filmen och skrivandet alltid i förhållande till det teatrala, teatern alltid i förhållande till det filmiska - rollfigurerna som vore de alla, alltid, med i samma skådespel av den där pojken Bergman, han med den lilla dockteatern, med en livslång fascination för ridån, för den klassiska teaterns gester, för ljuset, drömmen, skådespelarkonsten som ett sätt att rida på demonerna, att busa med dem.

Jag vet att han tidigare i sin karriär gjorde Peter Weiss Rannsakningen, att han satte upp en banbrytande Woyzeck, där han sprängde tittskåpet på Stora scenen på Dramaten, att han i sin ungdom både på Helsingborgs och Malmö Stadsteater var en nyskapande teaterman. Och även om den äldre regissören Bergman, han som återkom till Sverige på 80-talet, fortfarande kunde stilisera stramt och vidunderligt, som med Markisinnan de Sade, eller vara modernt splittrad som i Botho Strauss Rummet och tiden, så är det ändå som om han allra mest just sökt sig tillbaka och om igen utforskat vad det var med teatern DÅ, i hans egen begynnelse, som trollband honom så.

Allra längst gick väl känslan av vindsfynd när han iscensatte Strindbergs redan från början, och bokstavligen, dammiga Spöksonaten. Många av hans gamla favoritskådepelare medverkade och ett annat Stockholm, i en annan tid, framstod som på en gång så avlägset och innerligen påtagligt, som bara en uppsättning buren av ett livs erfarenhet kan göra.

Och det är den erfarenheten som nu går förlorad. Det är Ingmar Bergmans unika möjlighet att referera till sig själv, och hans direkta kontakt med en annan tid och tradition, som nu försvinner.

Och det är sorgligt.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".