Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kärleksförklaring till en far

Publicerat tisdag 7 augusti 2007 kl 08.40

Att debutera som poet vid 40 år års ålder hör inte till vanligheterna. Redan vid trettio brukar det talas om en ”mogen debut”, men Sam Ghazi som bor och arbetar som läkare i Stockholm, hör kanske till de ovanliga. Så här presenterar han sin debutdiktsamling ”Sömn är tyngre än vatten” i branschtidskriften Svensk bokhandel  ”Den här boken skriver man om man är kluven. Om man är varken eller. Eller både och. Om man är född i Sverige, men har utländska föräldrar. Om man har ett arabiskt namn, men kan tala finska.”

I vissa läsande ögonblick upplever jag de föreställda vattentäta skotten mellan berättelse och lyrik, poesi och epik som särskilt missvisande. Och då tänker jag inte på poesin som episk dikt, Iliaden och Odysséen, Rolandssången eller Fritiofs saga. Utan hur också den mest egensinniga, icke-steg-för-steg-berättande poesin kan vara just det: varhelst den sätter ner sin fot eller sticker in sina klor tar en historia vid.

I Sam Ghazis fall gäller det den nödvändiga kärleksförklaringen till en far, som formar sig, vare sig man vill det eller inte, till en historia. För Sam Ghazis dikter ”Sömn är tyngre än vatten” utgör just en sådan berättelse som börjar överallt. På obduktionsbordet. I palatset i faderns gamla hemland Syrien. I den svenska 60-talsförorten. I ålderdomens upprätthållna värdighet. I dödens speciella NU.

Diktsamlingen tar sitt tydliga avstamp i en svit dikter som med kall, kirurgisk frenesi bokstavligt obducerar kroppen och metaforiskt gräver fram minneslivet, minnesmänniskan som en gång fanns därinuti. Ghazis sätt att skjuta in stråk av reflexion och minnesbilder i obduktionens fysiska nedstigning mot nollpunkten är ett mycket fruktbart grepp som både öppnar för upplevelsen, hittar fruktbara bildfogningar och därmed blir dubbelt verkningsfull.

Tillbaka i barndomen i diktsamlingens andra del vetter det poetiska uttrycket mer åt den sociala realismen, bättre beprövad men också mer nopprig än vad den poetiska skalpellen åstadkommer i den första delen.

I den tredje delen är vi framme vid överskeppningen. Berättelsen på den punkt där den både tar slut och fortsätter. Då gäller det att hitta den, att inte överge den, att hitta den igen: för att bli kvitt den.

”EFTERÅT, JAG BEHÖLL dig ännu en tid. Om natten

kom du, tömd på ditt mörka innanmäte. Du sa inte mycket,

kokade kaffe, låg mest och vilade i din lägenhet

vars igenmurade dörr hade öppnats. Tapeterna blommade

i okända färger. Jag var rädd om ditt skal. Ville inte ta i det.

Förr eller senare måste jag ge upp. Sista gången vi sågs var

i en stad som liknade Damaskus. Hala skärgårdsklippor

skar in bland kvarterens basarer. Du hade på dig rocken

jag skänkt till Myrorna, stödde dig på paraplyet vi aldrig

hittade. Du verkade ha fullt upp, rusade omkring. Letade.”

göran sommardahl

goran.sommardahl@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".