Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Fördold" ett slags Hades i villaförorten

Publicerat måndag 17 september 2007 kl 07.53

På Dramaten i Stockholm var det i helgen urpremiär på ”Fördold” som är en ny pjäs av Lars Norén. Regiserar gör Staffan Roos, som häromåret gjorde stor succé med sin uppsättning av Noréns 80-talspjäs ”Endagsvarelser”. I ”Fördold” har Norén sökt sig mot ett slags socialt mellanskikt i stockholmsk närförort, där sjukskrivningar och arbetslöshet får ytan att krackelera. Maria Edström recenserar.

Kanske kan man kalla ”Fördold” ett slags Hades i villaförorten för att travestera en av Lars Noréns tidigare pjäser. Någonstans i närheten av Globen i södra Stockholm utspelas det hela och vi får i många, korta scener följa i huvudsak tre familjer som bor i närheten av varandra. Här finns den sjukskrivna Elsa som tvångsmässigt sjunger melodier ur Sound of Music, är gift med en polis som är rasist och smyghomosexuell. Här finns den arbetslöse Magnus som känner sig värdelös och vars dotter Camilla skär sig lite innan hon poserar i randiga flicktrosor framför webkameran. Här finns Stina som blir kär i grannmannen Mehmet som är från Kroatien och som har våldtagit kvinnor under kriget, och vars styvson Dino alltid går runt med plasthandskar för att ”allt är så skitigt”.

Lägg till ursnygga grå, bruna och beiga kläder signerade Charles Koroly och Jan Lundbergs stiliserade svarta scenografi med väggar som åker och svarta soffor och vita sängar, så verkar vi sannerligen hamnat i ett slags Hanekeland söder om Söder. Men under spelats gång börjar jag tycka att vi snarare hamnat en i teatraliserad TV-såpa från helvetet. För de här typiserade rollfigurerna, parat med de här snabba, korta scenerna och en märkligt övertydlig dialog påminner förvånande mycket om en bättre TV-serie. I och för sig en rätt dyster sådan, men med det där snabba inringandet av typer och problemställningar.

Skådespelarna får jobba för livet i den här lite yxiga formen men speciellt Peter Engman som den arbetslöse Magnus och Livia Millhagen som Mehmets sambo Metta gör imponerande fullödiga rollporträtt. Att sen Tomas Hanzon spelar Mehmet får en lite märklig Minstrelshow-effekt, och speglar kanske mest ett lite snobbigt trots mot att gå samtidens krav tillmötes - ett trots som den här uppsättningen inte riktigt har råd med.

För det här med samtiden är inte helt lätt och det märks också i programbladet där dramatikern Lucas Svensson filosoferar över det samtida Sverige utifrån att han handlar av en ”ung invandrarpojke” i närbutiken på hörnet, och i vars blick han läser in gud vet vad. En närbutik som ligger tvärs över gatan från Dramaten.

                                                             Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".