Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lättare och mognare Roy Andersson

Publicerat fredag 21 september 2007 kl 10.49

För sju år sedan gjorde Roy Andersson en sensationell återkomst till spelfilmen med ”Sånger från andra våningen”, som fick juryns specialpris i Cannes och mängder av Guldbaggar. Efter att enbart ha gjort reklamfilm och några kortfilmer under ett kvarts sekel var en av vår tids mest omsusade regissörer tillbaka i den kulturella offentligheten.

Nu kommer hans nästa långfilm ”Du levande” efter ett uppehåll som med Roy Anderssons mått mätt får betraktas som ganska kort.

Det är nästan omöjligt att säga något om en av Roy Anderssons filmer - utan att samtidigt säga något om alla andra.

Handlingen faller alltid sönder i ungefär samma stillastående tablåer, med vanligt folk som rabblar sina kärva bulletiner rakt in i kameran.

Tiden har gått ur led.

Solidariteten är skör, om den ens finns, och riskerar att när som helst sättas ur spel.

Minsta lilla förolämpning kan straffas med döden.

Och alla de här reklamfilmerna under alla de här åren är också del av samma långa livsverk.

Oavsett vem som betalar, verkar Roy Andersson vara ute efter den här kontrasten mellan människa och maskineri.

Replikerna ekar alltid lika ihåligt.

För att förstärka den effekten använder han ofta amatörer, på samma sätt som Dreyer på stumfilmstiden eller Werner Herzog med sina beryktade barfotaskådespelare.

Men i ”Du levande” tycker jag nog att det stilgreppet går till överdrift: så bra repliker borde hanteras bättre.

Överhuvudtaget är Roy Anderssons projekt riskabelt.

För när reklamen ska närma sig konsten, vilket även Benetton försökte med sina annonsbilder på båtflyktingar och aidsoffer, riskerar ju konsten samtidigt att komma alltför nära reklamen.

För mig var det också problemet med ”Sånger från andra våningen”: att det originella uttrycket trots allt var så besläktat med hans beställningsuppdrag.

Och visst verkar hans egen klassiska ölreklam ha inspirerat till den ödsliga barmiljön även i ”Du levande” - där frasen ”Sista beställningen!” upprepas tills det blir ett existentiellt påstående.

Men med sin andra långfilm på 2000-talet håller Roy Andersson ändå på att liksom hämta tillbaka den här estetiken till fiktionen.

”Du levande” har också blivit en mognare, lättare film, utan de enorma ambitionerna i hans omsusade återkomst för sju år sedan.

Nej, här svävar scenerna fritt om varandra, utan dramaturgins tyngdkraft.

Bleckblåsarens förtvivlan i gryningen, himlen som rämnar mitt under brassbandets repetition, en avrättning i elektriska stolen som både blir nattsvart och ren slapstick.

Och det var länge sedan jag såg en så vacker kärleksscen som den här mellan flickan och hennes idol, gitarristen i bandet.

Deras gemensamma energi får till slut hela fastigheten att börja åka långsamt genom landskapet.

Men naturligtvis var det bara en dröm.

Hos Roy Andersson finns det inga lyckliga slut - på riktigt.

                                                         Mattias Berg

                                                      mattias.berg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".