Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Aki om Kaurismäki och andra finska kulturyttringar

Publicerat tisdag 25 september 2007 kl 10.59

Katarina Wikars har fördjupat sig i diverse finska kulturyttringar. En roman om Män, öl, vänskap och tärningsspel och så i en intervjubok om regissören Aki Kaurismäki samlade verk. Peter von Baghs Aki om Kaurismäki.

Den är alldeles för ofokuserad och pladdrig för mig, Mikko Rimminens roman Öl, vänskap och tärningsspel om tre konstant bakfulla män runt trettio i en förort till Helsingfors, som en sunkigare version av Rocky, dom drar runt och analyserar sitt tigande och har supit bort dom där tärningarna, så dom kan inte ens börja spela. Nä, jag återvänder till Aki om Kaurismäki. Till Peter von Baghs intervjubok, som i och för sig lägger sig ganska platt för regissören, men vi kanske ändå kan enas om att Aki är ett geni. Det finns alltid minst en Kaurismäkifilm som ligger nästan inne i hjärtat, karg och ömsint. Aki K är världens roligaste man, jag lovar. Han associerar vildsint och har en uppsjö av konstiga talesätt, som nästan är bättre än min mammas. Din tendens att överdriva är större än Leipzigs järnvägsstation, säger han till von Bagh.

Visserligen skämtar han bort sin barndom, men annars får man följa honom den långa vägen, en liten cineast som åkte från Tammerfors till Helsingfors och såg allt på filmklubben, en autodidakt som inte kom in på filmskolan för han var för cynisk. Hur kunde dom ta så fel. Von Bagh berättar hur Aki som första film tar sig an Brott och straff, bara rensa bort allt resonemang och koncentrera sig på handlingen. Den enda möjliga metoden för tegelstenar. Och så att justera gubbarnas meningar till en ledigare form.

Kontentan av Kaurismäkis värld är så här ungefär: han blandar det högstämda med vardagen, har ett öga för orättvisorna, vad marknaden och tidsandan förvandlat Finland till, hur arbetslösheten bryter ner, det är klasshat och bohemliv och resan till stan och så ensamheten, koskenkorvan , rökandet, lite restauranglycka, kanske allt ändå handlar om kanoniseringen av den finske mannens tystnad. Eller tystnaden överhuvudtaget, han påstår sig knappt ge några regianvisningar till skådespelarna, viskar bara nåt oredigt bakom hörnet före den enda tagningen. Om inspelningen av Moln på drift säger han: Det var så tyst att jag emellanåt trodde att jag filmade i ett svart hål som sög upp allt ljud.  

En av avsikterna med boken är enligt författaren att ge en inblick i det typiskt urfinska, referenserna till finsk livsform och litteratur och till tangon och vinterkrigsandan eller nåt annat man aldrig kan fatta om man inte varit på plats. Kaurismäki själv ser aldrig om sina filmer efter första kopian, för glömska, säger han, hjälper en att bevara illusionerna.

Du var borta länge säger hon, frälsningssoldaten till mannen utan minne i slutet av filmen med samma namn: Inte längre än nödvändigt, svarar han. Sen går dom ut från baren, över spåren, försvinner någonstans. Om någon anklagar Aki för att ständigt göra samma film svarar han nog: ingen seriös regissör har särkilt många teman.

Avslutningsvis, Annikki Tähti sjöng Muistatko Monerepos ur Mannen utan minne. Katarina Wikars hade läst Peter von Baghs Aki om Kaurismäki i översättning av Marjut Markkanen och Öl, vänskap och tärningsspel av Mikko Rimminen i översättning av Camilla Frostell. 

Katarina Wikars

katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".