Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Den man älskar" knakar och svajar

Publicerat torsdag 27 september 2007 kl 07.48

Regissören Åke Sandgren hyllades redan för sin debutfilm ”Miraklet i Valby” 1989. Därefter har han gjort film både i Sverige och i Danmark, senast var han aktuell med ”Flugorna på väggen”. Nu kommer Åke Sandgrens nya film ”Den man älskar”. Och vad gör man då med den man älskar? Jo, agar.

Lågmäld kan vara en besvärande klyscha. Lätt att ta till när man som recensent tycker att något är lite stillsamt, något som snarare resonerar med åskådaren än skriver den på näsan, ofta med ett skådespeleri som bygger på små gester även när det gäller stora känslor. Men med den definitionen är Åke Sandgren en lågmäld regissör.

”Den man älskar” börjar med slutet: Rolf Lassgård i en barrstickig minneslund, lite förvirrat letar han efter platsen där askan efter hans stora kärlek skall ligga. För det är henne som man begravt där - i går.

Sen möts vi av ett sönderslaget kvinnoansikte på en sjukhuskudde, vänner fotograferar för att kunna visa bilderna som en påminnelse till den gång han som agar den han älskar, kommer krypande och vill ha sin kärlek tillbaka. Det är prologen.

Därefter möter vi det lyckliga paret Lena och Alf. Alf - Rolf Lassgård är originellt nog fiskhandlare och Lena - Sofia Ledarp står bakom disken. De nojsar, gullar och är mycket tydligt ett lyckligt par. Men snart ska hustrumisshandlaren Hannes - spelad av Jonas Karlsson - släppas ut ur fängelset. Hannes är genomterapiserad och ska nu ha lärt sig att tygla sitt raseri och kvinnohat.

Här dras en obehagets skruv sakta åt, och dramaturgins skruvdragare går på ett malande högvarv: vi vet alltså från början att en kvinna kommer att dö, uppenbarligen är det Lena - Alfs stora kärlek, och nu vet vi också att hennes galet misshandlande man är på fri fot igen. Jag åker lätt pustande längre ner i biostolen. När kommer misshandeln, blodet, raseriet. Jonas Karlsson är en något oväntad casting för den onda roll. Han är som alltid mästerlig, även de känslor han håller inne syns i ögonen. Sofia Ledarp - jag har sett henne suverän på scen, här är hon helt trovärdig i det otroliga - att hon på något sätt dras mot sin plågoande från kärlek och materiell lycka till hat och misär.

Och mitten av filmen är riktigt bra, det finns en kall bristande logik i det vi kallar kärlek som griper. Men ramen runt historien knakar och svajar: början, slutet, det blir ingen hel berättelse. Som om den där skruvdragaren provat inställning efter inställning utan att riktigt veta hur start och slut skall gestaltas, det är synd.

Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".