Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Antigone från Göteborg

Publicerat måndag 24 februari 2003 kl 09.11
Det skrevs för 2500 år sedan, Sofokles drama Antigone, om den unga kvinnan som trotsar lagen och begraver sin döde bror, trots att han stridit för fienden. I helgen hade Antigone premiär på Dramaten, i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, bearbetad och regisserad av Jasenko Selimovic, till vardags chef för Göteborgs Stadsteater.
Moral är ingen lätt sak, det har Jasenko Selimovic sagt i intervjuer inför den här uppsättningen - och individen måste själv ta ansvar för sin moral- inte överlåta den på staten. Att kriget tillåter dödande, gör det inte rätt att döda. Och om det är ett tema som återkommer i alla Jasenko Selimovics uppsättningar, så är det frågan om maktens uttryck - ofta kopplat till kriget, dess rötter och konsekvenser. Det är också den aspekten jag tycker mest om med hans version av Sofokles Antigone - att den så tydligt vill vara ett idédrama, vill ställa tankar på scenen. Och att dessa tankar skall äga en giltighet nu. Mycket krut har lagts på inledningen - där Lars Östberghs scenografis kullerstenar på scengolvet och stora pelarfundament skapar projektionsytor för bilder från Göteborgskravallerna. Skådepelarna i kängor och luvor irrar omkring som demonstrerande ungdomar. Ljuden höga, musiken ligger på - kaos och förvirring etableras. Mörker. Bara för att när ljuset går upp igen visa fundamenten raserade, staden bombad, spelplatsen liksom gungande i efterdyningarnas grågrönt bleka ljus. Anna Björks Antigone i skinnbrallor och svart munkjacka, förstår vi, en av dem som kastade gatsten nyss. Hon vill begrava sin bror, härskaren, hennes egen farbror, Kreon säger nej, eftersom brodern stred för fienden. Antigone lyder sitt samvete, men trotsar lagen. Det är snyggt, tankarna är klara. Alltså: vem har makt att formulera vad som är rätt och fel? Det är slagfärdigt i sitt allvar: "Ska folket tala om hur jag skall styra dem?" säger Philip Zandéns elegante Kreon; intressant, såväl som makthavare som skådespelare: alla uttryckkoncentrerade till armarna, händerna - kroppen däremellan en kontrollerad stålsträng - mötet med sonen Haimon i Mikael Nyqvists gestalt en artig ringdans på bristningsgränsen - men ändå: pjäsens konflikt är knappt presenterad innan upplösningen, och tragedin, är ett faktum. För Selimovic har inte bara strukit under i, utan även strukit ned pjäsen, formatet är litet, en och en halv timme. Idéerna syns, men utvecklingen hinner inte ta gestalt. Det är helt enkelt körledaren med Lars Ambles dovt tunga stämma bakom tonade glasögon och körens rara trio som med sina allvetande kommentarer blir föreställningens tydliga röst, och det med konkret dagsaktuella tillägg i bearbetningen. "Vad svenska riksdagsmän, intellektuella och poliser måste lära sig är att man kan välja att bli extremist med samma grad av självmedvetenhet som man väljer att bli folkpartist. En chockerande slutsats kanske, men bara för folkpartisten." Anneli Dufva
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.