Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Woyzeck som självmordbombare

Publicerat tisdag 18 februari 2003 kl 13.28
På Dramatens lilla scen Elverket har "Woyzeck - en tragedi" haft premiär och det är Elverkets nye konstnärlige ledare Stefan Larsson som också regisserat det tyska universalgeniet Geoge Büchners pjäs som hittades 1837, ett fragment, bland hans kvarlämnade papper. Büchner dog i tyfus blott 24 år gammal, efter att ha ägnat sig åt revolutionär verksamhet, studerat filosofi, medicin och naturvetenskap - han doktorerade på karpfiskens nervsystem! "Woyzeck" började egentligen inte på allvar att spelas förrän på 20-talet, men har sedan aldrig lämnat repertoaren, och nu på Elverket är det dags för en nyöversättning av Ulf Peter Hallberg.
Han lämnar oss ingen ro - Woyzeck, den hunsande och förnedrade soldaten, som jagat gatlopp genom den moderna teaterns historia. Det kan ses som en sorts programförklaring när regissören Stefan Larsson, nu inleder sitt konstnärliga ledarskap för Elverket med att sätta upp George Büchners redan från början liksom ofärdiga, fragment till pjäs, ett stycke vars styrka är att den öppnar sig åt många tolkningsmöjligheter. Långt före Freud skriver Büchner att "varje människa är en avgrund", och långt före Brecht att en fattig människa inte har råd att hålla sig med moral. Jonas Karlssons Woyzeck - en rädd liten pojksoldat, med för tidigt ansvar för kvinna och barn, hunsad av kapten och utsatt för en svältkur på ärtor av läkaren för att tjäna några futtiga groschen, hans öppna troskyldighet fångar hela rollgestaltens utsatthet. Han spelar med små medel över ett stort register, hans Woyzeck är en snäll men kanske inte helt stabil kille, och när det brister så brister det rejält - i förföljelsemani och en plötslig och liksom oväntad aggressivitet. I Robert Wilsons uppsättning häromåret, en vacker och sorglig saga, betonades Woyzecks kvinna Maries otrohetsvek. Här på Elverket blir det snarare när Niklas Eks tamburmajor, som likt en åldrad ledarhanne i lejonflocken bara tar vad som tycks naturgivet av Melinda Kinnamans Marie, som Woyzeck slutgiltigt befinner sig i den djungel han långt tidigare knappt kunnat överleva i. Och scenografen och ljussättaren Jens Sethzman, kompositören Philippe Boix-Vives och kostymören Nina Sandström har tillsammans skapat en närmast hallucinatorisk omgivning - byggnadställningar på höjden i fonden, som flyter mellan att vara staden, regementet, skogen, marknadsplatsen. Ljus och ljud växlar brutalt mellan olika stämningar, soldaternas enkla gråa uniformer ser nästan ut som kläder för fångar eller för dårar på hospital. Ulf Peder Hallbergs nyöversättning som är mycket bra, rymmer utan svårighet uttryck som "Skit samma!" Problemet med det hela är att denna mycket moderna uppsättning, som visar oss pjäsens alla möjligheter, tyvärr låter sin övergripande tolkning ändå vara höljd i dunkel för oss i publiken. Det tydliga stråket av krigshot, betoningen på soldatlivet, ger ju onekligen pjäsen en dagsaktualitet, men blir ändå tunn och lite ytlig - Woyzeck som självmordbombare, det är liksom för journalistiskt. En replik som står fram för mig är när Ingela Olssons marknadsgycklare ropar att "alla människor är sand och stoft och skit, och vem tror sig vara förmer än sand och stoft och skit?" Büchner var ju både revolutionär och naturvetare - och det finns ett tema som Stefan Larssons uppsättning också spelar med, men inte så uttalat, som kanske kan formuleras "Vem tror sig vara förmer än Woyzeck?" Woyzeck som "sand och stoft och skit" och som gång på gång, trots allt även här på Elverket, påminner oss om att vi är detsamma. Maria Edström
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.