Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Flickan på Henriksdalsberget

Publicerat tisdag 18 februari 2003 kl 13.32
En mamma ångar in i sin dotters lägenhet för att fira den 25-årsdag hon glömt - och så rullar det igång, dramat mellan mor och dotter, där en cp-skadad död lillebror och två avocadoförgiftade döda undulater är påtagligt närvarande. Flickan på Henriksdalsberget på Stadsteatern i Stockholm.
Först som sist - Gunilla Röör som mamman, Annika, och Frida Hallgren som dottern Caroline är en fullkomlig fröjd att se. Gunilla Röör spelar fram hela den självupptagna, skuldmedvetna och handlösa kärleken till sitt barn, och Frida Hallgrens trubbiga, ironiska och längtande dotter är helt knockande. "Vad fint du har det" kvittrar Annika, irrar med blicken och drar upp sina lätt korviga skinnbyxor. På frågan om hon tänker ge sin mor dåligt samvete svarar Caroline nåt i stil med : "Nej, det tänker jag verkligen inte ge dig, men ta för all del en banan!" Michaela Granits lyhörda och fräcka regi och Richard Anderssons enkla scenografi, ett slags markerad lägenhet tar väl var på det som Peter Barlachs text erbjuder, när den är bra. Och det är den när dialogen tillåts spela ping-pong, när den uppdrivna realismen får gestalta känslor. Men när de traditionella dramatikergreppen får ta över med uppgörelsescener, långa monologer som mest verkar ha som syfte att tala om för oss i publiken vad som förevarit, då tappar pjäsen i spänst och än värre, i angelägenhet. Men när Frida Hallgrens Caroline plötsligt börjar göra det förbjudna, nämligen härma eller leka, som hon själv säjer, sin lillebror, hans spastiska gester, hans dreglande tal, hans sätt att peka på sina tänder för att visa att han vill höra sin favoritsång "Love me tender", då hör vi pjäsens mörka hjärta bulta, om den friska dottern som fick stå tillbaka och den uttröttade mamman som var tvungen att sjunga om och om igen för sin sjuka son. Och hur hon fortsatt att sjunga för sitt döda barn, och fortsatt att förvisa sitt levande. Men i slutet, där trådarna prydligt knyts ihop till små paket, landar "Flickan på Henriksdalsberget", slutgiltigt i att vara en förvisso rolig och hjärteknipande, men dock brukspjäs. Peter Barlach kan utan tvivel skriva ett dramatiskt partitur, men man skulle önska att han vågar lämna det lite mer öppet, oinslaget och ofärdigt. Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.