Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En Lars Norén från 80-talet

Publicerat onsdag 26 februari 2003 kl 12.57
Knappt har Lars Noréns pjäs "Detaljer" haft Sverigepremiär, där han i likhet med de senast föregående "Tyst musik" och "Stilla vatten" återgått till den urbana medelklass han skildrat på 80-talet, så verkar teatern återvända just till hans 80-talsdramatik. På Östgötateatern var det i helgen premiär på "Hämndaria" från 1983, ursprungligen skriven som en radiopjäs och uppförd på Radioteatern 1986, och för en sådär tio år spelad på Uppsala stadsteater, då med ett tillägg från författaren som skrev till ett nytt slut. I Norrköping är Claes Lundberg som står för regin.
Först som sist - det smärtar mig att säja att Claes Lundberg inte lyckats gjuta nytt liv i 80-talets Lars Norén så som han förra året lyckade sätta 40-talets Stig Dagerman på agendan med sin uppsättning av "Streber". Men kanske är det inte i första hand Lundbergs fel, för pjäsen "Hämndaria" bjuder på vissa formella problem. "Hämndaria" är ju skriven som en radiopjäs, med två roller och tre röster på telefonsvararen, och i Radioteaterns version avslöjas av naturliga skäl det faktum att kvinnan Elizabeth sitter naken och väntar på sin man Joseph, inte förrän hon säjer det, vilket skapar en spänning, en känslomässig brio mellan dem. Joseph är psykoanalytiker och har, vilket avslöjas av telefonsvararen inlett ett homosexuellt förhållande med en av sina patienter, och Elizabeths nakenhet är en provokation och en vädjan, som blir betydligt svårare på en scen. Stina von Sydow gör ändå det bästa av situationen, med integritet och utan all spekulation är hon välgörande bitsk i repliken. Även Bo Höglund som Joseph är trovärdig i sin dämpade, tankspridda ångest. I slutet som skrivits till scenversionen, där dottern, Sarah, dyker upp, ger även Karin Huldt ett snabbt ritat, men pregnant porträtt av frustrerad kärlekslängtan. Problemet är att pjäsen här på Östgötateatern känns så daterad, och så märkligt inaktuell. Den mondäna miljön - Elizabeth talar om alla deras vackra saker, det kittlande faktum att Joseph är psykoanalytiker, deras svårigheter att nå varandra i språket och berättargreppet med röster på en telefonsvarare - allt andas ett fetischistiskt, psykoanalys-vurmande, språkfilosofiskt och i interaktiv gryning varande 80-tal. Men ett 80-tal som inte säjer oss något, instängt som det är i det korta tidsavståndets fördomsfulla rum, där också rollgestalterna förvandlas till tidskarikatyrer. "Hämndaria" hamnar i ett slags "Vem är rädd för Virginia Woolf-syndrom" - en smärta så fången i sin tid att den inte längre går att uppfatta. Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.