Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vått och grått utan komplicerande själ

Publicerat fredag 14 februari 2003 kl 15.29
Yllet, så heter en av Lars Gustafssons mest kända romaner - den kom 1973 och är den andra boken av fem i sviten Sprickorna i muren. Nu 30 år efter att boken gavs ut har det blivit film av Yllet, men för att krångla till det hela lite så heter filmen som sviten: "Sprickorna i muren". För manus och regi står debuterande Jimmy Karlsson, som tidigare arbetat med regissörer som Jan Troell, Bo Widerberg och Roy Andersson. Och från början var det tänkt att hela romansviten skulle bli en TV-serie - men istället blev det alltså en film, byggd på en roman. Måns Hirschfeldt har sett Sprickorna i muren.
Film på böcker - ja, det är förstås ett vanskligt företag, men visst förstår man lockelsen i filmatisera det som visat vara en bra historia - en bok som redan fångat en publik och kanske kan locka ännu fler som film. Ofta kan det bli ett slags bestseller med rörliga bilder, men Jimmy Karlssons Sprickorna i muren vill tas på allvar på egna meriter. Att den nu ändå bygger på Yllet ger dock följande: huvudperson heter Lars Herdin, han är matematiklärare i Lars Gustafsson-land, en bruksort i Bergslagen och han vill ta livet av sig, vilket han misslyckas med. Det som gör livet värt att leva vidare ändå är Lars Herdins intresse för eleven Johnny, som trots skoltrötthet är en lysande matematikbegåvning. Och han låter sig tas under lärarens vingar, uppmuntrad av flickvännen Claire, som är dotter till patron. Ja, patron är han väl inte, men ond är han och lägga ner bruket det vill han. Här är det klassmotsättningar, jantelagar och skolstadgar som gör det svårt att orka vilja nåt mer med livet än att inordna sig i det grå. Och det är en situation som Jimmy Karlsson fångat väl - det grå - det som i romanen doftar av vått ylle. Skolsalar och moppegarage, bruksortstorg och ungkarlslyor är precis så vanliga att de inte riktigt märks. Här finns inga överdrivna tidsmarkörer, ingen nostalgi. Tvärtom är filmens 1981 nåt att längta bort ifrån i all sin osminkade istängdhet. Det är Jimmy Karlsson decenium, han kan det väl och det är nog helt riktigt att inte försöka återskapa Yllets söndertjatade 70-tal. Men ni hör: jag återkommer hel tiden till boken. För trots att jag gärna lagt den åt sidan och verkligen tagit plats i biofåtöljen så är det som om filmen inte frigjort sig från förlagan. Det mer än lovligt litterärt det här. Lars Gustafssons redan från början rätt träiga dialog låter ännu värre i munnen på skådespelare. Och här sägs de hisnande djupsinnigheter mest hela tiden, men det låter mer som ordspråk eller talesätt - och hur Magnus Krepper än kämpar får han inte till berättarrösten som ljuder från Lars Herdins inre. Vad gör då Jimmy Karlsson för att slita ur Yllets våta omfamning och ge filmen eget liv? Jo han skriver om och drar ifrån och lägger till. Relationerna blir skarpare i kanterna: mellan lärare och elev, far och son, far och dotter. Och samhällskritiken ställer oss mot dom och även om det blir en smula endimensionellt så är det väl typiska eftergifter för att få ner boken till 1 timme och 40 minuter. Ja, nu är jag där igen: boken och filmen - men jag ändrar mig. För när regissören väjer för samtidens pedofilstämplar och stryker lärarens förbindelse med Johnnys flickvän, då är inte längre Sprickorna i muren en filmatisering av Yllet. Då saknas bokens centrala relation och berättelsens okyska, olämpliga, hjälplösa glöd. Då finns det inga nyanser i det grå. Jimmy Karlsson vill för väl och väljer bort den komplicerade själ som kunde gjort det här till en viktig film. Måns Hirschfeldt
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.