Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tre pjäser, tre sorters tristess

Publicerat fredag 21 februari 2003 kl 11.24
Ny svensk dramatik, i formatet 1 timme och en kvart, ungefär. Det kan man just nu se på flera stockholmsscener. Anneli Dufva har sett tre av dem; Söndag av Dennis Magnusson, Den första hösten av Astrid Trotzig och Frossa av My Bodell, och funderat över vad de har gemensamt.
Tristess. Vad är det? Deglunk, segt, tungt - eller bara grått, grått, grått? Allt och inget, vardag och vanlighet. Motsatsen till dramatik, kan man tänka, om man lurar sig till att tro att dramatiken behöver vara just dramatisk. En bra utgångspunkt för dramatik kan man hävda om man tycker om när teatern snarare lyckas fånga ett läge eller en ton - något som kan säga väl så mycket om ett tillstånd, kanske till och med om vårt land. Alltså - tre pjäser, tre sorters tristess - en om trasiga unga kvinnor i stan, en om en nybliven pensionerad lärarinna, en om två vuxna syskon i obygden som återses efter många år - de är olika , men hör ändå ihop, i sin nu-känsla, sitt stillastående. My Bodells Frossa är en debutpjäs, och det märks - inte minst för den mellanakt där mannen plötsligt är med, på scenen. Han behövs nämligen inte - hela den scenen fastnar i platta och såpalåga klyschor, långt ifrån den språkliga exakthet som finns i relationen mellan de tre väninnorna - deras kvasifilosofiska new-age inspirerade flummummel, blandat med grova sexkommentarer och ett helt infantilt förhållningsätt till män, det säger något, om än rätt läskigt, om en hel generation som bara speglar sig, i andra, i ouppnåeliga kroppsideal och mediamyter, och som istället för att ifrågasätta en sjuk värld, slår sig själva, straffar den egna kroppen. Vad vill de, vad gör de? Tänker jag, bara för att inse att de inte vet… Astrid Trotzigs Den första hösten är också en debutpjäs, även om hon redan skrivit tre romaner. Hennes lärarinna är grå och vanlig hela hon och hon vet nog vad hon vill, egentligen - att få jobba igen, att inte bara vara ingen och efter i sitt eget liv. Trotzig hade kunnat lita mer till stundens sökande, till situationerna - det blir väl redogörande ibland. Men frön finns, i ett hackigt frukostsamtal över varsin tidningsdel, hos maken vid sjukhusbädden. Mest sammanhållen, form och innehåll likvärdiga, är Dennis Magnussons Söndag. Att han är originell och riktigt begåvad det visade han redan med Vi drömmer, vi hoppas förra året - och med Söndag återvänder han till det osynliga Sverige, på slätten, en och en halv mil från Bollebygd, till en barndom som återuppväcks i en ombyggd sommarstuga med panoramafönster mot en grusväg. Det finns en spöklik nerv i hans rörelse mellan då och nu - i minnet som möter nuet, ibland i samma replik, och i det porträtt av en barnslig och maktfullkomlig mamma som växer fram. Tristess är bara förnamnet när söndagen skall genomlevas, det är en mil till närmsta kompis och vägarna är för leriga att cykla på. Att vara ung kvinna, för gammal eller lantis - det spelar ingen roll när man ändå bara väntar på sig själv. Anneli Dufva
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.