Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Brecht och Ibsen i Berlin

Publicerat torsdag 20 februari 2003 kl 12.22
Att spela en klassiker på teatern - det kan man göra på ett oändligt antal sätt. I Berlin just nu kan man se två tydliga exempel på olika förhållningssätt, signerade två av Tysklands tunga teaternamn, tillika teaterchefer. På Brechts gamla teater Berliner Ensemble har Claus Peymann för första gången under sin chefstid tagit sig an en Brecht-pjäs, Modern (Die Mutter). Och på Schaubühne har Thomas Ostermeier gjort sin tolkning av Ibsens Dockhem, eller Nora, som den heter i Tyskland.
Begreppen aktualitet eller modernitet är alltid lika lockande att pröva, långt ifrån så enkla som de yttre bilderna vill ange. En "Modern" komplett med röda fanor och Hanns Eislers originalmusik från 1932, kan den verkligen te sig aktuellare, i betydelsen mer utmanande än en snygg, smart och designad Nora i nutid, med tillägget att Nora på slutet skjuter sin man, advokaten Thorvald Helmer. Ja, faktiskt, om man med aktualitet menar frågemån eller tanketest. Även de tyska kritikerna har regerat ungefär så: med viss bestörtning först över Peymanns historiserande uppsättning - han som lovade att han skulle bryta med Berliner Ensembles museala teaterarv när han tillträdde som chef -99 - vad gör han? Och just Modern, med sin även för Brecht ovanligt fyrkantiga tydlighet, dessutom förstärkt med en föreläsande Rosa Luxemburg - hur predikande kan det bli? Och - har många frågat sig - kan man förhålla sig så renlärigt till kommunismen, med fötterna på plats i forna öst-Berlin, med dess minnen kvar i teaterfåtöljen? Men det märkliga är att det fungerar - inte som propaganda, men som en påminnelse om en svunnen era, både historiskt och vad det gäller scenkonsten. Modern - enormt välspelad med stram scenografi och tryck i musikarrangemangen - den ställer plötsligt frågorna om tro och ideal i ett nytt ljus. Det grafiskt enkla, svart-vitt gestaltade, med kampen och framtiden buren i de röda fanorna - rytmiserat, stiliserat - 24 skådespelare och 10-talet musiker - det når rakt in i ett nu, mitt nu, genom att så tydligt visa ett då. Och när Rosa Luxemburg får säga "behöver vi ostraffat låta oss drabbas av ett krig vi aldrig önskat oss?" då dånar applåderna. Ostermeier däremot, han har tagit Ibsen in i 2000-talet - med alla attiraljer på plats: glas, krom, mobiltelefoner och laptop-dator - ett jättelikt akvarium en sinnebild för de undertryckta känslorna - jo, både Nora och Torvald kliver i och blöter ner sig. Barnflickan en poppig tjej med magen bar, Doktor Ranks sjukdom förvandlad till AIDS. Och hela pjäsen rivs av i ett - utan paus - i högt tempo. Det är ungt och underhållande,tajt och tajmat - och framförallt Anne Tismers Nora är totalt och nervigt närvarande, på scenen i känslokasten, i springandet i scenografins öppna trappor mellan våningsplanen. Ändå tänker jag igen mest på svårigheten med Dockhemmet - den alltför snabba förvandling Nora förväntas genomgå - den insikt hon skall drabbas av, utan att man förstår varifrån den kom, just då - och hur den logiske intrigmästaren Ibsen här tappar taget. Eller - så är det helt enkelt hans tid som var så mycket en annan att det inte går att skyla över - hur tuff Nora än får bli, klädd som Lara Croft på maskeraden, med pistol i hölstret. Att kvinnoförtrycket finns kvar, det vet vi, men kanske inte som mest i den unga och välutbildade familjen i väst - väl? Anneli Dufva
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.