Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Janet Frame - Lagunen och andra berättelser

Publicerat lördag 25 januari 2003 kl 12.42
Janet Frame är ett av de där namnen som ofta nämns i nobelprissammanhang, särskilt kanske av hoppfulla feminister som tycker att det börjar bli dags för ett kvinnonamn i nobelprisstatistiken. Hon föddes 1924 på Nya Zeeland och för en svensk publik kanske hon är mest känd för den själbiografiska trilogin "Till landet är", "En Ängel Vid Mitt Bord" och "Sändebud Från Spegelstaden", böcker som också blev film i regi av Jane Campion 1990, svensk premiär 1991. Idag kommer hennes debutbok "Lagunen och andra berättelser" från 1952 ut i svensk översättning av Marita Zonabend.
Att läsa Janet Frame är att lära sig se på nytt. Alla de där sakerna som världen består av men som så lätt grånar och blir tvådimensionella. Jag tänker på spårvagnsrälsen, gräddens gräddighet, tygstyckena, drivveden och människorna. Hon är en verklighetsframkallare. Jag börjar gräva i minnet, skulle mitt liv också gå att formulera i färg eller krävs det att man är hudlös och hyperkänslig på gränsen till sinnessjukdom. Eller över den som Janet Frame, hennes erfarenheter från mentalsjukhuset där hon hamnade med en felaktig diagnos finns hela tiden närvarande i hennes skrivande. Och kanske är det där från andra sidan, levande men ändå bland de döda och uträknade, det vanliga livet blir så där gnistrande, liksom förnissat, som en film där färgåtergivningen är starkare än normalt. Läpparna är rödare, de små krabborna skal är fläckigt orangea och vattnet brunt och solbelyst. Det vanliga livet blir det mest åtråvärda, där de friska vandrar blinda och döva för sina privilegier. Den bok som nu kommer på svenska lär ha räddat Janet Frame från att lobotomeras, hennes läkare läste i en tidning att boken vunnit pris och avvärjde den planerade operationen. Det är på något sätt obegripligt att de tjugofyra berättelserna är skrivna av en person som i perioder av sitt liv vaggat runt i matsalar och sjuksalar och behandlingsrum och köat för att få dagens elchock i sällskap med allehanda dårar. Om inte annat så komplicerar Janet Frames berättelser gränsen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt. Ofta handlar det om skenbart enkla saker som en mammas och hennes två döttrars lite misslyckade badutflykt till stranden. Just den historien heter "Svanarna" och börjar "De var klara att ge sig av. Mamma och Fay och Totty, som stod där vid grinden i sina näst bästa kläder" Bara på några få rader får vi veta att den här familjen liv styrs av organiserande principer som att alla vet vilka som är de näst bästa kläderna och när de lämpligen ska bäras. Eller i historien från mentalsjukhuset om Nan som vill ge sin favoritsjuksyster en blå bäddjacka i julklapp. Hon lär sig sticka och lyckas till allas förvåning förvandla sin fantasi till verklighet men hon förmår inte skiljas från det finaste hon gjort, sjukdomen accelererar, hon gråter och skrattar och blir flyttad från avdelningen till ett enkelrum fastklamrad vid den blå bäddjackan. Jag är inte alldeles säker på vad de här historierna säger om människorna, men det handlar om något ursprungligt, att namnge och göra synligt och därmed framkalla världen. Nina Asarnoj
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.