Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

George Clooney passar inte i rymddräkt

Publicerat fredag 28 februari 2003 kl 10.17
Få filmare är så oförutsägbara som Steven Soderbergh. Mellan debutsuccén Sex, lögner och videoband och andrafilmsfiaskot Kafka, eller mellan antidrogmanifestet Traffic och lyxthrillern Ocean's Eleven, finns det få saker gemensamt mer än regissören själv. I nyinspelningen av den gåtfulla science fiction-romanen Solaris, som tidigare mest har förknippats med Andrej Tarkovskijs lika legendariska som långsamma filmatisering från 1972, rör sig Soderbergh ljusår bort från alla sina tidigare produktioner. Med på resan finns hans favoritskådespelare, George Clooney.
Nej, George Clooney passar inte i rymddräkt. Han gör sig betydligt bättre i ett riktigt ironiskt leende och snyggt skuren kostym. Som psykologen Chris Kelvin i Solaris måste han dessutom hejda sin vanliga svada och använda en - just - mer psykologiserande spelstil. Kelvin skickas till en rymdstation i närheten av den mystiska planeten Solaris, för att utreda varför alla ombord tycks ha förlorat förståndet. Och i avsaknad av mer rafflande berättartekniska grepp måste publiken bara med hjälp av Kelvins ansikte kunna avläsa exakt hur förbryllande och skrämmande fallet är. Tyvärr tänker jag under filmens första del mest på likheten mellan den stumt gapande George Clooney och gamle Stan Laurel, det vill säga Halvan. Men hur klär då Steven Soderbergh själv i Tarkovskijs fallna mantel? Nja, Soderbergh plockar aldrig riktigt upp den - utan passerar mest Tarkovskij på vägen tillbaka till källan: polacken Stanislaw Lems existentiella och mångbottnade roman Solaris från 1961. Ur den har Soderbergh på ett ganska konventionellt Hollywood-vis destillerat det mänskliga dramat snarare än det metafysiska, till skillnad från i Tarkovskijs starkt religiöst färgade filmatisering. Soderbergh försöker verkligen övertyga oss om att det faktiskt finns en klassisk kärlekssaga någonstans innanför alla dessa djupsinniga meditationer. Tydligast märks det här i Soderberghs närmast naturalistiska skildring av relationen mellan Doktor Kelvin och hans döda hustru Rheya - vars mer eller mindre verkliga uppenbarelse Kelvin möter igen genom inflytandet från Solaris, som är en underlig blandning av planet och medvetande. Men i grunden handlar den här filmen inte så mycket om vare sig Stanislaw Lem eller Andrej Tarkovskij. Utan om Stanley Kubrick. Soderberghs Solaris går nämligen i närgånget omlopp kring Kubricks nästan lika gåtfulla "2001: Ett rymdäventyr". Det släktskap som tidigare mest har synts i temperamentet - Kubrick hoppade ju mellan genrerna lika rastlöst som Steven Soderbergh - blir här tydligt ända in i kameraåkningarna. Fast trots Soderberghs ofta briljanta bildlösningar i Kubricks anda, saknar han förmåga att göra ett så här komplicerat stoff filosofiskt intressant. Den kvarstående existentiella frågan gäller tyvärr inte så mycket meningen med livet - utan med själva filmen. Men kanske ligger den här filmens bestående värde sist och slutligen i att den faktiskt blev gjord. Att en riktigt mäktig Hollywood-regissör tydligen kan få en halv miljard kronor för att göra en, trots allt, i det närmaste obegriplig konstfilm av europeiskt snitt. Då får man väl köpa att publikfriaren George Clooney pressades in i konceptet. Och, för den delen, in i den där illasittande rymddräkten. Mattias Berg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.