Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

United States of Afghanistan

Publicerat onsdag 19 februari 2003 kl 12.35
Dogumentary heter ett av de senaste begreppen som sprids ut från Lars von Triers produktionsbolag Zentropa. 9 kriterier som Lars von Trier satt upp ska uppfyllas av dokumentärmakarna, och tanken är att dokumentärfilmerna på det sättet ska komma närmare verkligheten och längre från de fiktiva berättargrepp som spridits inom genren. Sex Dogumentaryfilmer kommer att släppas i en första omgång - den första av dem är gjord av konstnären Pål Holländer som gjort sig känd för sina subjektiva konstvideor om pedofili och sexövergrepp. I the United States of Afghanistan som den här filmen heter har Pål Hollender gjort en resa till Afghanistan.
Det är för att försöka ta reda på hur det egentligen är i Afghanistan som Pål Hollender ger sig ut på den här resan. Alltså en sanning ofiltrerad av nyhetskanaler som CNN och BBC. Det är så han presenterar sitt projekt i filmens början - i strikt linje med Dogumentary regel 2. Och som ressällskap har han valt pop-artisten Olle Ljungström - och vilket man till en början tycker är mer naturligt Hamid Oghabi Sajjadi- som driver en jourbutik i Stockholm - Iranier med ett förflutet i Afghanistan. Han får agera tolk på plats. Det tar ett tag att vänja sig vid filmens form. Varje klipp är markerat med svarta rutor - regel 4. Ljudet är vad det är från platsen, ganska dåligt bitvis - får inte filtreras och bearbetas i efterhand - regel 5. Och så får man enligt regel nummer 6 inte lägga på någon musik. Det är där Olle Ljungströms medverkan kommer in. Soundtracket formas live så att säga. Och lite som ett Ufo sitter han i Turban och sjunger på hotellrummet, på gator och caféer. Men Olle Ljungström är också den vanlige turisten som mest är rätt skärrad. Som tycker hela projektet är obehagligt. Droppen är när han på nära avstånd konfronteras med en exploderande bilbomb. När man väl har accepterat den något speciella estetiken, har den faktiskt sina poänger. Det blir autentiskt och oförställt. Just i sin brist på effekter och dramaturgiska grepp. Det finns inget hjältemod i den här filmen - ja det skulle väl i sådana fall vara en pojke som guidar de runt i Kabul. Han kan inte vara mer än runt 10 år, pratar flytande engelska och har en kunskap om verkligheten som vida överstiger hans ålder. Stolt visar han besökarna ett av sina tre sönderbombade hem. Kriget är ett normaliserat tillstånd. Det är det däremot inte för de tre besökarna från Sverige. Till slut tar deras tålamod slut att försöka framstå som den gode mannen från väst, som vill förstå och som gärna delar med sig av sina pengar. Det tär på krafterna att vara rädd. Cecilia Blomberg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.