Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mats Hjelms Kap Atlantis

Publicerat tisdag 17 september 2002 kl 12.52
Kap Atlantis - heter videokonstnären Mats Hjelms nya verk. Titeln har han lånat ur Harry Martinssons epos Aniara där Kap Atlantis är en övergiven plats på jorden. Mats Hjelms Kap Atlantis är den avslutande delen i en trilogi videoinstallationer som Mats Hjelm började presentera för fem år sedan och där han vill diskutera mäns arv till varandra. Inte minst hans pappa dokumentärfilmaren Lars Hjelms arv till honom själv. Cecilia Blomberg har varit på Galleri Index i Stockholm och sjunkit ner i en av saccosäckarna i källaren.
Man ska inte ha bråttom när man slår sig ner framför Mats Hjelms videoverk. För de är uppåt en timme långa så är det också med Kap Atlantis. Och har man väl börjat titta så är det redan efter fem minuter svårt att slita sig. En välrytmiserad väv av bilder, musik och Ulf Palmes karismatiska röst läsandes Aniara avlöser varandra. Utan början, utan slut. Det bara pågår - två ibland tre filmer parallellt. En kamera som rastlöst åker genom världen. Skogskyrkogården i södra Stockholm, öde industrilandskap, övergivna plättar i någon storstad.. En värld som är så gott som avfolkad. Det är bara på en artificiell nöjespark någonstans i Asien som några människors ryggar skymtar förbi. Och så några röster ur det förflutna förstås. Då jorden fortfarande var befolkad. En fransk gatuartists sorgliga clownansikte sjunger en sång. En julgudstjänst med hopp om en bättre framtid med Black Powerrörelsen i USA. Det är ingen munter bild av världen som målas upp i Mats Hjelms trilogi. Tvärtom handlar det väldigt mycket om vår oförmåga att dra lärdom av tidigare misstag, Kap Atlantis är ju faktiskt på ett sätt en hemsk framtidsskilddring. Ett gestaltande av en planet där det inte tycks finnas någon normal mänsklig aktivitet kvar längre, men mitt i all sin förfärlighet - är det också oändligt vackert. Mats Hjelm har dessutom en perfekt känsla för tajming och rytm. Sekvenser av nya bilder avlöser andra precis när man är på väg att resa sig. Som ett barns betraktelse av världen. En massa lösryckta bilder som passerar, avsätter sig som minnen - men utan någon logisk struktur. Världen må gå mot sin undergång - det svider - men det är ingen dålig färd mot undergången. Och kanske Mats Hjelm ändå menar att det inte är helt kört. Cecilia Blomberg
Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.