Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Cullbergbaletten frossar i visuella scener

Publicerat måndag 25 november 2002 kl 15.43
Efter ett antal dansteaterprojekt är Mats Ek nu åter igen aktuell med ett nytt dansverk. Det är faktiskt första gången sedan 1995 som han skapar ett helt nytt stycke för Cullbergbaletten, kompaniet som under många år utgjorde basen för Mats Eks verksamhet. Fluke heter stycket, Fläskkvartetten har gjort musiken som också framförs live på scenen och scenografin är gjord av Bente Lykke Möller. Premiären gick av stapeln i helgen tillsammans med holländskan Didy Veldmans I remember red.
Vad vore den samtida dansen utan alla berättelser om minnen. Våra kollektiva eller koreografernas personliga. Det lämpar sig så väl. Minnets fragmentariska struktur och samtidsdansens icke-linjära berättande. Didy Veldman tar oss till barndomens strandkant i Holland. Dansen pågår ofta bakom ett transparent tyg med blåmålade vågrörelser på. Som en tunn hinna mellan nuet och det förflutna. Det är behagligt att titta på. Om än lite överlastat, med mängder av musikbyten, röster, filmfragment och infall. Det blir vad det är - en upptakt. Ett förspel till kvällens huvudnummer. Två stora mörkt grå kuber har placerats på scenen. Ett ödsligt ingenmansland som inte känns direkt inbjudande. På flanken bredvid sitter Fläskkvartetten och spelar. Det är första gången Mats Ek arbetar med Bente Lykke Möller - men ändå är scenrummet bekant på nåt sätt. Kläderna går i svart eller i vitt, mest i vitt. Och som vanligt hos Mats Ek ser många ut som en blandning mellan vuxna och förvuxna barn i sina lite för korta byxor och kjolar. Någonstans mellan uniform och gammeldags sjömanskostym. Här har det personliga minnet förvandlats till ett gemensamt mardrömslikt tillstånd. För genom hela föreställning finns en mörk underton. Det är inte smärtfritt man försöker skapa sig lite andrum och glädje. Som en ondskans bödel rör sig Cullbergveteranen Veli-Pekka Peltiokallio vitpudrad, i mörk överrock mellan de olika händelserna på scenen för att förgöra det lustfyllda. För det finns också här, just som en påminnelse om att människan in i det sista kämpar för att hålla kvar i de ibland fåniga glädjeämnen som faktiskt gör livet värt att leva. En barndomens lekfullhet som i Vanessa de Lignières och Gunilla Hammars tuggummiscen. De mäter varandra och sig själva med det utdragna tuggummit. Snurrar ihop det runt fingret och tuggar ljudligt vidare som två småtjejer. Samtidigt som de svänger runt några varv. Dansen blir motkraften och Mats Ek låter dansen verkligen flöda över scenen. Han frossar i visuella scener med färgglada band och kulörta kinesiska lyktor. Till och med när ett gäng håller på att krossas mellan de två kuberna som hela tiden är medaktörer på scenen, till och med då är det dansarnas energi och lust som öppnar upp rummet igen. En lek som går så långt att till och med ett litet hus får eget liv och börjar cirkla runt scenen i spåren av de dansare som just försvunnit. Vem som vinner? Tja, den som vägrar ge upp tror jag Mats Ek menar. Cecilia Blomberg
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.