Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Spanskt på Nationalmuseum

Publicerat tisdag 4 mars 2003 kl 10.50
I helgen öppnade Nationalmuseums vårsatsning, "Från El Greco till Dalí, dialog med spanskt måleri". Tanken är att att visa hur framförallt det klassiska spanska måleriet har påverkat och influerat konstnärer ur andra traditioner och tider - även vår egen. Inte helt olikt den stora och mycket välbesökta impressionistutställningen i höstas, men Mats Arvidsson fann något helt annat.
Jo man får väl på en gång säga att detta är ingen motsvarighet till höstens impressionistutställning. Det var en stor och generös satsning, det här är i jämförelse en rätt torftig historia. Den gången hade man dels lyckats låna in tillräckligt med riktiga slagnummer för att bara det skulle vara värt ett besök, dels var kopplingen till det nordiska meningsfull och gav nya infallsvinklar till både Frankrike och Norden. Nu är det alltså inte så, här finns en handfull av de stora mästarna, det mesta ur museets egna samlingar, och kopplingarna mellan det klassiska spanska måleriet och senare bilder, nordiska och andra, verkar rätt tillfälliga och kastar inget speciellt ljus över någondera parten. Ändå börjar det rätt bra, i den första salen. I dunkelt blått ljus sitter de där på väggarna, helgon och martyrer, passionerat blickande mot himlen medan de väntar på att bli flådda, där finns den där speciella blandningen av våld, religion och extas, lidande och hänförelse, som får en att tappa andan varje gång man kommer in på Pradomuseet i Madrid. Och visst kan man titta länge på Velazquez´ lilla porträtt av infantinnan Margarita Theresia i sin vita klänning och förundra sig över hur han skapar blankt tjockt siden och silverbroderi med några hastiga drag av vanlig vit färg, och över hur omsorgsfullt och liksom hovmannamässigt artigt han målar allt detta tyg, för att sedan låta en sorgsen mänsklighet bryta igenom i prinsessans runda lilla barnansikte. Fast det blir ändå inte så mycket mer än smakbitar och stickprov, liksom dialogen med andra tider och kulturer mest blir lösryckta repliker. Visst, Zorn gillade också svart och kunde måla flotta porträtt, Ernst Josephson gjorde sina spanska smeder (man har inte ens dragit sig för att ta med hans turistvykort från Sevilla, med flamencodansöser uppflugna på kafébordet) och Philip von Schantz hyllar uttryckligen stillebenmålaren Meléndez i en litografi, men inte blir det någon bild av ett förhållande till den stora spanska traditionen. Francis Bacons parafras på Velazquez´ porträtt av påven Innocentius X har förstås ett tryck som inte skulle skämmas för sig på Prado, och Picassos version av samme målares Las Meninas är ett gott försök att verkligen ta ett livtag på ett nationalmonument, men som sagt, smakbitar och stickprov, lösa repliker i något som aldrig blir något riktigt samtal. Det kanske helt enkelt är så att den spanska traditionen inte har varit lika viktig som den franska, inte på länge och i alla fall inte i Norden, dialogen har inte varit särskilt animerad. Det är ju också en slutsats, och när man har dragit den kan man ställa sig en stund till framför Velazquez´ lilla infantinna och föra ett alldeles eget samtal. Sämre samtalspartner kan man sannerligen ha. Mats Arvidsson
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.