Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Punch-Drunk Love

Publicerat fredag 14 mars 2003 kl 10.50
Den amerikanska regissören Paul Thomas Andersons nya film får svensk premiär i dag fredag. Efter han mycket uppmärksammade och rosade "Magnolia" - en mörk fresk över ett antal öden i Amerika, ville Anderson göra en komedi med Adam Sandler och Emily Watson i huvudrollerna, och som fick pris för bästa regi i Cannes förra året. Men den som väntar sig en typisk amerikansk "feel-good-komedi" där pojke möter flicka kommer kanske bli besvikna
I öppningsscenen sitter Barry Egan på sitt tomma vita kontor och ringer till ett livsmedelsföretag som ger bonus på flygresor. Vi förstår att det inte är första gången han ringer och vill reda ut villkoren för hur många puddingar han måste köpa för att kunna flyga gratis. Efter avslutat samtal går han ut i det tomma vita industriområdet där hans kontor är beläget. Himlen är blå, Barrys kostym är blå, allt är tyst. Så - pang - en bil bromsar in och dumpar ett litet piano, en harmonika på trottoaren. Hmm, strange.. Strange boy meets strange girl in a strange film - så skulle man i en mening kunna summera "Punch-Drunk Love". Adam Sandlers Barry är trots sin välklippta frisyr och sin polyesteraktiga framtoning, vad man skulle kunna kalla lite eljest - en bydåre i det moderna samhället. Och återigen uppfinner Anderson ett Amerika - ett Amerika som är stort, tomt och vitt, alltifrån kontoret till Barrys bostad, där ljud och brus väsnas i bakgrunden, och där en ensam människas kontakter kan reduceras till professionellt vänliga röster, hos banker, företag, call-girls: "Hallo, I´m Jeanette". Men så finns färgerna, som tex kommer i form av Emily Watsons Lenas röda kjol och jumperset, och som ger liv åt Barrys blå kostym. Att harmonikan damp ner på marken var ett tecken - nu kommer märkliga ting ske. Och det blir dramatik, en mystisk utpressningshistoria där Philip Seymour Hoffman får fira nya triumfer som härligt slemmig matthandlare, och det blir kärlek, när den målmedvetna Lena ömt och resolut styr upp kärlekshistorien. Och utan denna kärlek mellan Barry och Lena, så skulle det här vara en rätt otäck och sorglig film, om en udda människa i en värld som skulle göra vem som helst galen. Men nu blir det istället en vacker saga, om, kanske inte grodan, men ändå, som blir en prins när flickan kysser honom. Och precis som Barry när de två är på Hawaii och sitter med färglada cocktails på stranden i solnedgången, förvånat konstaterar: "Det här ser verkligen ut som Hawai" - så kan man förvånas över att riktig kärlek i någon mening verkligen ser ut som i en kärleksfilm, om än inte alltid så originellt som i "Punch-Drunk Love". Maria Edström
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.