Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Löftesrikt i Morfars hus

Publicerat måndag 17 mars 2003 kl 17.46
"Morfar och den svarte mannen" är titeln på en debutbok av Maria Gyllenhaal, (född 1954 och bosatt i Stockholm). En bok som är befolkad bland annat av en morfar, ett antal systrar och en skara mycket små män som är bröder.
En historia om arv är det. Arv - ett av de första orden i kulturens och historiens lexikon. Arvet som välsignelse: släktgårdar, värdesaker, skönhet och begåvning strömmar över arvingarna. Eller arvet som spökhistoria och förstelning: gengångarna släpper inte taget, sekellånga fejder mellan grannfolk upphör inte, släktförbannelser fortplantar sig genom generationerna. Maria Gyllenhaal debuterar med en liten bok som i korta prosastycken ger sig in i arvets dubbelhet. Där finns rotandet i det förflutnas källarförråd: föremålens vemodiga teater med gamla kälkar, en urmodig dammsugare, en gammal värja, prispokaler från glömda tävlingar, dammiga syltburkar. Men där finns också strävan efter uppbrott: viljan att klippa av, strunta i historien, tro inte på bindande trådar bakåt, tro i stället på förändringar! Det är i morfars hus som den stilla striden utspelas mellan arvets lockelser och uppbrottets löften. Den som berättar är mitt emellan, och hon lyssnar uppmärksamt på båda parter: en inre systraskara som vill frigöra sig, och en svit små dockfigursbröder som ältar minnena. Slussarna står öppna, läget är kritiskt, förr eller senare kommer ett avgörande - förmedlat av en gåtfull sångare - han som finns i boktiteln "Morfar och den svarte mannen" Morfar själv är frånvarande, död, han var jurist, rökte pipa, men vad vet man mera? Vad säger det förflutna? Maria Gyllenhaals bok inväntar ett bud från den frånvarande och storyn slutar lyckligt med att budet kommer. Man kan säga att historien upphör just när berättaren kan våga skriva den, för hon har tagit språnget från lyssnande till ett eget ord. Boken är både självbiografi och saga, den är tuff, sval, hårt och envist strukturerad intill entonighet, men samtidigt fylld av små kvillrande enskildheter. Slutet är ceremoniellt fagert, som en flagghissning i solen, men ändå löftesrikt på riktigt. Bra början. Magnus Florin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.