Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Iransk succékonstnär åter till Tensta Konsthall

Publicerat onsdag 26 mars 2003 kl 12.00
Shirin Neshat är en iransk konstnär som de senaste åren har fått ett riktigt stort genombrott. Hennes videor och bilder visas numera på biennaler och documentor världen över, och i Sverige har man tidigare kunnat se hennes verk på Tensta Konsthall. Nu visar Tensta Konsthall ett videoverk, kallat "Rapture", ungefär "hänryckning" på svenska. Det är egentligen första delen i den trilogi som Tensta redan har visat de två senare delarna av, och Mats Arvidsson fick alltså chansen att se hur det började.
Fast det här med trilogi behöver man inte ta så allvarligt. Det spelar ingen roll i vilken ordning man ser dem, och dessutom står de alldeles utmärkt bra var en för sig. Alla handlar de om spelet mellan manligt och kvinnligt, makt och förtryck i hennes egen iranska kultur, men tro inte att Shirin Neshat utfärdar några könspolitiska paroller. Gåtfullt är det däremot, och alldeles häpnadsväckande vackert. Här är det två dukar, mitt emot varandra, på den ena sysslar en stor grupp män i vita skjortor med något slags hemlighetsfulla ritualer inne i ett gammalt fort, på den andra vandrar en lika stor grupp helt svartklädda, beslöjade kvinnor omkring i en öken. Vad de egentligen sysslar man fattar man kanske inte riktigt, männens ceremonier kan se litet vagt militära och en smula hotfulla ut, som om våld kunde bryta ut när som helst, men det gör det aldrig. Kvinnorna är på väg mot havet, i en långsam och omsorgsfullt koreograferad vandring. Ibland stannar de upp och betraktar varandra mellan skärmarna, tvärsöver rummet, men de möts aldrig. De sysslar var och en med sitt, utan kontakt men ständigt medvetna om varandra. Till sist når kvinnorna havet, de hjälps åt att skjuta ut en stor klumpig båt i vattnet, sex av dem stiger i och börjar segla ut mot horisonten. De andra står på stranden som till avsked och uppe i fortet står männen och vinkar farväl. Det är det hela och allt har utspelat sig i en sorts målmedveten långsam tystnad som gör det märkligt suggestivt. Och visst kan man, som Shirin Neshat själv har antytt, läsa detta som en fabel om kvinnorna som har modet att bryta sig loss, att ge sig iväg, medan männen stannar i sitt fort, för evigt fast i sina hotfulla ritualer. Men det är mer än så, på det viset kommer man inte åt gåtfullheten. För mig är det inte kontaktlösheten som är verkets styrka, det är kontakten mellan männen och kvinnorna, ögonblicken när de stannar upp och erkänner varandras existens. De är alla fångna i samma spel, samma ritual, och på något egendomligt vis förstår de varann, kanske de enda som förstår varann, antingen de vill eller inte. Jag har dessutom ingen lust att utifrån detta dra några slutsatser eller anställa några betraktelser över könskampen i den iranska kulturen, risken att hamna i allmän fördomsfull exotism verkar överhängande. Det är konst, inte en sociologisk undersökning. Det räcker gott och väl med den lugna tysta rörelsen på de två dukarna, blickarna som kastas tvärs över rummet, och den stora gåtfulla friden som råder när de vita männen och de svarta kvinnorna fullbordar sina öden. Mats Arvidsson
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.