Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Elefanten och byråkraten

Publicerat fredag 28 mars 2003 kl 09.30
"En grundläggande likhet - bland flera - mellan elefanten och byråkraten, utöver den obesvärade hållningen, är ett överskott på kraft och samlad energi hos båda." Det kan man läsa i Ragnar Thoursies nya bok Elefantsjukan. Ragnar Thoursie är väl kanske mest känd som den legendomspunne poeten, författaren till Emaljögat och Nya sidor och dagsljus, som sedan lät sig uppslukas av den folkhemska statsapparaten. Född 1919 har han efter pensioneringen från Arbetsmarknadsverket återupptagit sitt författarskap. Göran Sommardal har läst det senaste tillskottet.
Ragnar Thoursies nya bok Elefantsjukan är så impregnerad med självförståelse och fylld av självreflektioner att man, åtminstone på en av livets latare dagar, kunde lockas att bara citera och instämmande kommentera författarens levnadsvisa framställning av världen, och i all synnerhet den del där vi återfinner den svenska efterkrigsbyråkratin. Thoursies förra memoarbok för två år sedan ? Ditt ord är ljus ? var en betydligt mer stram litterär bearbetning av uppväxtens minnesljus och erfarenhetsbilder. Och även om elefantsjukan på sätt vis fortsätter de oortodoxa memoarerna, så innebär det samtidigt ett totalt genrebyte. Om uppväxtboken framställde sitt ämne med en närmast sakral sorgfällighet, så är elefantsjukan, ja redan i sin titel, en mycket mer ironisk och satirisk bok, både till sin yttre form och disposition och till sin konkreta gestaltning. Ragnar Thoursie lyckas med konststycket att med all önskvärd livfullhet återge en avgörande politiskt intressant bit av den svenska historien: den svenska arbetsmarknadspolitikens framväxt och metamorfoser från krigstidens beredskapsuppgifter till välfärdsstatens arbetslöshetsbekämpning. Thoursie arbetade själv på AMS från 1955 och 30 år framåt, så det vi får veta kommer direkt från drakens gap. Och Thoursie lyckas också till själva berättelsens och berättandets lycka emellanåt flika in sin egen historia i den stora historien, ofta med hjälp av sitt alias: Poeten, som dyker upp bakom skrivbordet eller dimper ner på den internationella arbetsmarknadskonferensen. En sådan blandning av historielektion, personlig minneskonst och vittnesgill iscensättning av episoder ur en av den svenska byråkratins rymligaste garderober kunde annars lätt ha blivit antingen en salig röra eller en spretig bukett av anekdoter. Men Thoursies närmast osvikliga förmåga, att alltid ha mer distans till sig själv än till sina medbyråkrater, skapar en medkänsla och omtanke, faktiskt en sorts livsintensitet, som är få minneskonstnärer förunnat. Här har vi en bok om den arbetsmarknadspolitiska byråkratin som samtidigt är lovsång och nidporträtt, utan att författaren därmed skulle göra särskilt mycket väsen vare sig av det ena eller det andra. Göran Sommardal
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.