Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vad döljer sig bakom Nicole Kidmans näsa?

Publicerat fredag 28 mars 2003 kl 10.00
Romanen Timmarna av Michael Cunningham, en bok där Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway i sin tur spelar en viktig roll, blev både hyllad och Pulitzerprisbelönad när den kom ut häromåret. Sen dess har Timmarna hunnit bli film, i regi av Stephen Daldry. Hela nio Oscar var den nominerad till - fast det blev bara en: till Nicole Kidman, för bästa kvinnliga huvudroll. Men annars har nog hennes påbyggda näsa i filmen fått mer uppmärksamhet än skådespelarprestationen. Kulturnytts recensent, Anneli Dufva, har tänkt på det.
Det finns en blick man är van vid, vad man än tycker om den – den manliga blicken på kvinnliga filmstjärnor – den som exponerar och exploaterar deras yttre. Skönhet, enligt samma hollywoodblick, en normerad mall. Den blicken finns inte i Timmarna. De här tre kvinnorna får vara och visas i egen rätt – Nicole Kidman är besjälad, om det nu är via Virginia Woolf, av ett allvar som hon bär med både intelligens och integritet. Rösten raspigt dov, hållningen kutig – näsan? Ja, den sitter där, och den är lång, enligt amerikanska ideal. Än sen. Meryl Streep, som gör en av de andra kvinnorna i filmen ansågs av många, med egen lång näsa, för ful för att vara filmstjärna – nu är hon över 50 och får i Timmarna se ut som det också. (Hon gör redaktören Clarissa, i New York i nutid, sambo med Sally.) Och den tredje kvinnan, hemmafru i Los Angeles i det sena 40-talet , spelas av Julianne Moore – av naturen inom normen för filmstjärnevacker, men här höggravid. Alla tre förhåller de sig till Viginia Woolfs roman Mrs Dalloway – Virginia, för att hon just skriver den – en roman om ett helt liv, på en enda dag. Och det märkliga är att det vemodiga stråk som finns i Michael Cunninghams roman – att det stråket förstärkts och blivit ännu tydligare i Stephen Daldrys film. Den klipper fram och tillbaka mellan de tre kvinnorna. Tanken, blicken ,den sökande frånvaro som förenar dem - den har den där betydelsebärande tystnaden som bara stort skådespeleri kan föda. Men kanske har det helt enkelt att göra med att Daldry, liksom t.ex Sam Mendes, är teaterregissör. Han vet, med en sorts tjechovsk visshet, att hur man gör och vad man gör, som människa, längs den där utmätta sträckan och hur man känner kärlek ibland, åtrå – till en kvinna eller en man, som kvinna eller man, och så sysslorna, under tiden; att mer blir det inte, mer behöver det inte vara, men vi behöver se det, för att förstå det. Anneli Dufva
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.