Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Förtärande passioner i Wagners Tristan och Isolde

Publicerat måndag 31 mars 2003 kl 09.57
Kärlek på liv och död och inget annat. Det handlar om Wagners Tristan och Isolde, en 5 timmar lång resa genom alla stadier i en passion mellan två som inte borde älska varandra, men som verkligen drabbats. Philip Himmelmann har regisserat den på GöteborgsOperan där Per Feltzin i helgen var åskådare till när Thomas Sunnegårdh och Kirsi Tiihonen möttes i bland annat en 40 minuter lång kärleksduett.
Alla som varit uppslukade av kärlek, förbjuden eller tillåten, kan känna igen sig i det här virrvarret av förlöst kättja och försök till återhållsamhet... härligt!! En ömhet från förr, en vänlighet - och ett hat från förr, smälter samman till kärlek som brinner dödligt. Det är så enkelt. Det är så komplicerat. Hon vill först dö för att hon inte ska tvingas gifta sig för att förena två kungahus, och hon hatar mannen som för henne bort. Hon ska förgifta honom och sig själv, men får i stället en kärleksdryck att dricka. Hela livet, alla planer för framtiden, omkullkastas på ett ögonblick. Identiteten, personligheten förändras direkt. Som vid en passion, flyr de till kärleken. På GöteborgsOperan är det starkt, imponerande konsekvent och massor att applådera. Samtidigt finns det vid nästan varje tillfälle något att diskutera. Patrik Ringborg är den unge dirigent som leder orkestern i en mycket innerlig tolkning av Wagners musik, stundtal är det ofattbart härligt att han vågar vara så noga med pauseringarna och det kammarmusikaliska. Men blåsarnas samtidighet tappar han då och då. Det är ett mestadel tyskspråkig produktionsteam med regissören Philip Himmelmann och scenografen Hermann Feuchter i spetsen. Tysk asketism råder på scenen, jag har aldrig sett en så helt och hållet grå scenografi. De båtinspirerade grå detaljerna i GöteborgsOperans hus har här hundrafalt multiplicerats. Jag kan tycka om att man har en vision av en Wagnervärld och sedan genomför den. Men jag blir olycklig när det finns en riktningslöshet i de mänskliga kontakterna. Inte ens de passionerade når varandra och jag vill skrika högt att de ska lyssna på musiken, hör sensualismen, har ni glömt den? Sedan, efter en lång tid ser jag varför - när Kung Marke kommer in, den som Isolde skulle gifta sig med, Tristans vän, närmast en far för honom - då rör de vid varandra. Fader - son relationen verkar vara viktigare än man - kvinna. Kan diskuteras, det också... i synnerhet när det gäller den här operan. Till sist helt kort om sångarna: Mats Persson och Irma Mellergaard från det egna huset tillsammans med islänningen Magnus Baldvinsson gör mycket fint utmejslade roller. Thomas Sunnegårds Tristan är en gigant, demonisk men också underligt instabil ibland, i synnerhet i de tystare partierna. Kirsi Tiihonens tolkning av Isolde gör det ännu en gång så svårt att förstå varför vi i Sverige så sällan får höra de finska sångarna. Tiihonen är aggressiv när det behövs, annars varm i sin ovanligt mörka sopran. Per Feltzin
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.