Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En vänlig målare

Publicerat tisdag 1 april 2003 kl 10.13
Konstnären Lennart Aschenbrenner har varit med sen början av sextiotalet, och i stort sett förblivit sig själv sedan dess, tämligen oberörd av de trender och moden som kommit och gått. I helgen öppnade en retrospektiv över hans konstnärskap, på Waldemarsudde i Stockholm. Mats Arvidsson var där, och fann en målare som det är lätt att tycka om.
Nej det är svårt att inte tycka om Lennart Aschenbrenners måleri, han har ett sådant sympatiskt sätt att undvika allt som kan verka storvulet och pretentiöst. Det finns ett slags vänlighet i tilltalet som är rätt ovanlig och rätt oemotståndlig, och som han dessutom har behållit genom alla åren. Det betyder förstås inte att han skulle tillverka något slags mesig snällkonst, inte alls, det betyder bara att han inte gillar att stå på estrader och trumpeta ut sanningar. Aschenbrenner har alltid varit intresserad av små saker, rester och fragment, han målar hellre spår av människor än porträtt, hellre tecken än hela panoramor, och när han målar ett romantiskt landskap, ett nästan helt abstrakt och mycket vackert mörkt skogsbryn, då glömmer han inte att sätta dit en liten avbruten kvist någonstans i bilden. Det finns också, verkar han mena, skogen är inte bara ett grönskimrande dunkel att förlora sig i, det är också en massa små kvistar, och åtminstone för Lennart Aschenbrenner verkar det viktigt att hålla i huvudet, för att inte gå helt vilse i måleriets skönhet. Själv säger han att han alltid har velat hålla kvar något av det figurativa, mitt i glädjen över det informella, rena måleriet. Man skulle också kunna kalla det ett behov av det konkreta när det stora och allmänna riskerar att ta över. Här finns en serie bilder som är en sorts elegi över hans far, yrkesmålaren. Där har han, med en blinknig till Chardin, helt enkelt tagit faderns gamla målarredskap, roller och raklar, borstar och penslar, spritt ut dem över bildytorna som en sorts kombination av realistiska föremål och tecken, och svept in dem i ett skimrande silvergrått ljus som gör dem egendomligt gripande. Det är bara vanliga slitna gamla grejer, men också spåren av en människa, och så är det måleri så det sjunger om det. En annan målning föreställer helt enkelt en av hans barndoms blå skolskrivböcker, med etikett, klotter och kladd och allt, en sådan som åtminstone för folk över en viss ålder kan återskapa en hel tid. Han har uppenbarligen älskat att måla detta blå, ett levande, klart lysande blått, en stor blå yta där inte en kvadratcentimeter liknar min barndoms döda enfärgade pärm. Det blå lyser upp ett helt rum, men det är samtidigt just en gammal skrivbok från småskolan, här skall vi inte bli så celesta så vi tappar fotfästet. Så är det, och jag gillar det skarpt. Mats Arvidsson
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.