Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sockenplan, säger hon - Ny diktsamling av Marie Silkeberg

Publicerat onsdag 2 april 2003 kl 08.50

Marie Silkeberg är poet, översättare, essäist. Hennes fjärde diktsamling sedan debuten 1990, med ”Komma och gå”, heter ”sockenplan, säger hon”. Göran Sommardal har läst den.

Inget namn på någon diktsamling har i mina ögon och öron på ett lika gåtfullt och samtidigt lika övertygande exakt vis karaktäriserat en språkmaterialistisk poesi som Marie Silkebergs ”Akustisk Alhambra”. Vad fan är det för nåt? Och all intressant poesi omfattar på något plan, i något skrymsle av sin självförståelse den frågan. När jag nu tar mig friheten att läsa Silkebergs nya diktsamling ”sockenplan, säger hon” så slår jag oavbrutet huvudet i ett sorts svar på den frågan: hela tiden hamnar jag nämligen i akustisk alhambra. I jämförelse med Silkebergs förra samling ”I morgon, och i morgon” är de nya dikterna både mer utspridda och starkare sammanfogade. De glesa, loja ordormarna. De korta berättade insticken, den essäistiska utsnitten. De sammanbundna och sammanbindande friserna. Dar es Salaam, Frihamnen, Florida, Sockenplan, Eurydikefållen. När jag t.ex. läser Tankstreck, som närmast är en textsida inskjuten Poetik bland dikterna, så tar jag mig ytterligare en frihet. När jag stavar ”Ariadnetunn övergång”, börjar jag tänka ”trådtunn”, varför inte ”trådtunn”. Nu dyker i stället Ariadnes syster upp i mitt huvud ? Minotaurus, monstret i labyrinten på Kreta redan besegrad. Nu är det snart dags för kung Minos förälskade dotter Ariadne att somna på ön Naxos och bli övergiven av Theseus, som några äventyr längre fram ska gifta sig med Ariadnes syster Fædra. Hela den historien, den Ariadnetunna historien, förföljer mig därinne i huvudet, medan jag läser Silkebergs poesi. och jag tänker mig, att poeten i hennes dikter inte har någonting emot att läsningen får tankarna att slita sig loss, precis som poeten själv i skriftens dikter släpper ordens, ljudens, bildernas, alla associationernas och de mänskliga krafternas tankar lösa. Ändå finns det dikter i ”sockenplan, säger hon”, som är så tysta att det inte räcker med att lägga örat intill; inga tankar hörs. Man måste läsa dem högt, fast tyst, för att de riktigt ska komma till liv. Den första ? Handen tvärs genom salen ? är en sådan dikt. Man lugnar ner sin röst, låter den spinna för att den ska få med sig tingen upp till ytan, där jag väl själv håller till. Vad är det hon gör, Silkeberg? Därinne i Alhambran? Slår? Tömmer? Meningsfyller, väntar ut dem? Under tiden, medan jag själv är upptagen av att läsa, gaddar dikterna ihop sig. Med långa språksnören, och korta. ”förvånade vokaler” så kan hon skriva. ”Ën utväxling av siden är människorlivet” handleden sidenvägen vanmaktens ton/sidenrörelsen \ så kan hon också skriva, på olika ställen. Det är kanske Råttfångaren från Hammeln som är här och släpper ut alla barn ur berget. 7. svärtans rörelser över de slutna blålila ögon lock så de strålar, fingrar ”är ett o det där är ett o det där” Göran Sommardal

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.